"Vad gör det om hundra år?"

När jag jobbade som redaktör på den musikaliska akademien hade jag mycket samarbete med olika tryckerier. Det var de som skulle trycka alla de där musikböckerna som många gärna ville skriva - men oftast inte så många ville läsa...

Många böcker blev det.

En del av tryckarna var ganska slarviga och klantade till både det ena och det andra - och det tredje ibland också i värsta fall. En "råkade" trycka all text i rostrött. En annan band boken fel, så att omslaget hamnade upp-och-ner. En tredje (fast det var samma som den som tryckte i rostrött) tryckte grönt istället för blått på omslaget och påstod att grönt och blått var samma sak. Ja, det var inte så lätt alla gånger. Särskilt inte när man som jag tycker att det är jobbigt att komma med kritik och "bad news". För oftast var det så, att tryckarna själva ansåg att det var helt i sin ordning med bokomslaget upp-och-ner och grönt istället för blått.

Inte riktigt samma sak, väl?

Nu ska jag inte klaga, för flertalet tryckerier var bra att samarbeta med - proffsiga och tillmötesgående. Och särskilt en tryckare var något alldeles extra. Nu är han död och det är synd, för jag önskar att han kunde läsa det jag nu tänker skriva.

Boktryckare är inget lätt jobb.

Tryckaren hade från början varit börsmäklare, men i ganska mogen ålder hade han tröttnat på aktiemarknaden och utbildat sig inom tryckeribranschen istället. Folk hade varnat honom och tyckt att han "bytte ner sig", men det brydde han sig inte om. Han ville göra böcker och trycksaker - fina, vackra trycksaker. Och det gjorde han. Han arbetade hårt. Det han inte kunde, det lärde han sig. Han pluggade på om typsnitt och färgblandningar, om papperssorter och lamineringsmetoder. Han var effektiv, prestigelös och engagerad. Om något verkade fel eller konstigt, då lyfte han luren och frågade. Hellre kontrollera en gång för mycket än en gång för lite - det var hans motto. Hade jag någon konstig idé för ett bokomslag - nog tog han reda på hur den skulle kunna genomföras. Och så fina böcker det blev! Det var en glädje och en lycka.

Men - säg den glädje som varar för evigt. Det lilla tryckeriet började gå dåligt, man hann inte riktigt med i datoriseringsprocessen. Typsnitt, satsytor och layout kunde plötsligt fixas av vem som helst, så tryckarens kunskaper blev inte längre efterfrågade. Jag slutade som redaktör och började på min utbildning till psykoterapeut, så våra vägar skildes.

En dag mötte jag honom i stan. Först kände jag inte igen honom. Det var en bruten man. Trött, böjd och håglös. Jag frågade hur han mådde och han svarade med en axelryckning, att livet kändes meningslöst. Men, sa han "vad gör det om hundra år?" Några veckor senare upptäckte jag hans dödsannons i tidningen.

"Vad gör det om hundra år?" Visst kan man se det så. Kanske är det en tröst, att intala sig att saker och ting inte betyder så mycket - i det långa loppet. Men ändå. Jag skulle vilja att den här tryckarens eftermäle lever om hundra år: hur skicklig, engagerad, noggrann, påhittig och vänlig han var. Det gör visst mycket, för det är genom minnet man lever vidare.

Blåsippa.

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner