Vördnad och respekt...

... är väldigt viktigt att känna inför sina medmänniskor, tycker jag. Oavsett var i livet de befinner sig, oavsett s.k. "status". Dessa två företeelser är verkliga ledstjärnor för mig.

Värd all respekt.

Men vördnaden och respekten får inte bli så stor att den förlamar och leder till att man inte vågar vara medmänsklig. För det kan faktiskt hända. Jag hade aldrig tänkt på det förrän jag hörde en kvinna i radio berätta om hur hon blivit bemött efter en svår förlust.

Också värd all respekt.

Kvinnan hade drabbats av ett sent missfall. Trots sin sorg och förtvivlan valde hon att gå till sitt arbete strax efter missfallet. Ensamheten skulle göra sorgen värre, tänkte hon. Att för några timmar försöka koncentrera sig på arbetsuppgifterna skulle kännas som en lättnad i allt grubblande. Men när hon kom till arbetet, vek kamraterna undan. De tittade ner i golvet, mötte inte hennes blick. Ingen frågade hur hon mådde - fast alla visste vad som hänt.

Först blev hon arg - rasande. Brydde de sig inte ens? De som var hennes arbetskamrater som hon pratat med om allt mellan himmel och jord - förut!

Fikapaus med arbetskamraterna
är viktigt och roligt.

Så började hon fundera, riktigt ordentligt - på djupet. Och den här kvinnan måste ha varit väldigt bra på att fundera, för hon kom fram till en häpnadsväckande slutsats, som helt säkert var alldeles riktig. Det var inte alls så att arbetskamraterna inte brydde sig. Inte heller var det så, att de inte kunde förstå hennes sorg. Orsaken var helt enkelt att de kände sådan vördnad och respekt inför den där sorgen, att de inte visste hur de skulle uttrycka sig. Att säga små ord, kändes för futtigt när det handlade om en så stor sorg. Så - vad skulle man säga? Inget kändes på rätt nivå. Och av respekt för kvinnan och av respekt för hennes stora sorg, blev man istället tyst. Hellre tiga, än säga något klumpigt och respektlöst.

När hon funderat färdigt hade vreden runnit av henne, berättade hon. Nu vill hon uppmana människor att inte låta sig förlamas av respekt och vördnad när de möter medmänniskor i sorg. Bättre att säga fel, än att inte säga något alls. Bättre något litet futtigt, än tystnad. Och jag håller med. Fast det är inte lätt alla gånger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner