En bra bok ska vara som en yxa
som slår sönder det frusna havet inombords
Men den yxa som slår sönder den enes nedisade inre, kanske inte ens förmår rispa i den andres ishav... En upplevelse är alltid subjektiv - hur mycket man än önskar att den skulle vara allmängiltig, önskar att man kunde dela styrkan och lyckan i upplevelsen med någon annan. Jag tror att samma sak gäller musik.
| Bottenfruset. |
Man vill ju så oändligt gärna att andra människor ska uppleva samma sak, känna samma svindel inför det stora, det vackra, det gåtfulla som man själv gör. Och när de inte gör det, blir man nästan lite besviken och börjar tvivla på att det där vackra verkligen var så vackert som man i förstone tyckte.
| Gustav Mahler - min ungdoms störste idol, alla kategorier. |
När jag var ung älskade jag Gustav Mahlers musik. Jag lyssnade oavbrutet på högsta volym och var alldeles uppslukad av hans mångtoniga och episka tonspråk - en musik som berättar om människans kamp med sig själv. Så tycker jag fortfarande. Lyssnar man noga på Mahlers musik, lär man faktiskt känna denne mans innersta. Och sitt eget. Och det var det som jag tyckte var så oerhört med Mahler: att man lärde känna sig själv när man lyssnade, att man på något sätt upplevde sig som sannare. Så självklart ville jag dela med mig av denna upplevelse av storhet och sanning.
| Bra när man vill lyssna på högsta volym. |
En gång lyckades jag övertala en kompis och kollega på den musikaliska akademien att sätta på sig mina stora hörlurar och lyssna till min senaste favorit: den första satsen i Mahlers ofullbordade tionde symfoni. Tonsättaren avled under arbetet på symfonin och hann bara fullborda två av satserna. Resten är en rekonstruktion byggd på ganska ofärdiga skisser. Musiken skrevs under en period av svårt lidande för Mahler. Han var sjuk och utsliten och dessutom hade hans unga fru Alma tröttnat på honom och rest iväg till en kurort där hon flörtade med en man som sedan kom att bli hennes andre make. Mahler var förtvivlad - och det hörs i musiken; den är som ett enda stort rop på hjälp. Han uppsökte till och med Sigmund Freud för att försöka få klarhet i sitt elände.
| Freud igen - en frekvent figur i min blogg... |
Min kompis satte motsträvigt på sig lurarna och lyssnade. Jag iakttog henne i smyg och hoppades förstås att få se en min av sinnesrörelse och hänfördhet sprida sig i hennes ansikte. Men - hon såg bara totalt nollställd ut. Efter några minuter tog hon av sig lurarna och sa något i stil med "Jaha, det var det..." Och jag som hade trott att hon skulle bli rörd till tårar. Istället konstaterade hon torrt att det lät ungefär som musik till något slags skräckfilm - Dracula kanske... Jag var i chock. Jag kunde ju inte visa min besvikelse, men i mitt inre var jag faktiskt arg. Hur kunde hon säga så?? Hur kunde hon jämföra detta mästerverk med filmmusik?? I flera dagar gick jag och var hemligt besviken på min stackars kollega. Jag hade ju inte lyckats dela med mig av den stora upplevelsen...
Men nu - på äldre dagar - förstår jag att alla faktiskt inte kan tycka likadant, inte ska tycka likadant. Att jag älskade att lyssna på ett jättestort rop på hjälp, behöver inte alls betyda att alla andra också måste älska det.
Men - här kommer det iallafall, det jättestora ropet på hjälp. Ett kort utdrag, dirigerat av en annan av mina idoler: Claudio Abbado. Låter det som Dracula-musik?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar