Men det är inte den filmen jag tänker skriva om, utan om en SVT-dokumentär med titeln Alice Babs förlorade rättigheter. Dokumentären är en chockerande skildring av hur den berömda hovsångerskan numera lever isolerad från omvärlden på ett äldreboende - svag efter två hjärnblödningar och drabbad av demenssjukdom.
| Alice Babs. |
Bakom en utifrån låst dörr, som ingen får öppna utan tillstånd från en förvaltare, bor den forna stjärnan. När vännerna försöker hälsa på, avvisas de av personalen och ombeds att kontakta förvaltaren som utfärdat besöksförbud. När vännerna samlas nedanför Alices fönster för att hylla henne med sång och musik, stänger någon fönstret och drar ner rullgardinen.
Som TV-tittare blir man fullständigt förtvivlad och rasande över denna gamla kvinnas öde - isolerad, avskuren från livet och ställd under förmyndarskap av en förvaltare som ter sig maktfullkomlig och okänslig. När vännerna till slut lyckas få till stånd en granskning och en eventuell omprövning av besöksförbudet - då flyttas Alice Babs plötsligt till hemlig adress. Ingen vet längre var hon befinner sig. Bilden som målas upp är så skrämmande att man knappt orkar se dokumentären till slut. Men - vad är det vi får bevittna - egentligen?
| Alice Babs - fotograferad av dokumentärens regissör Anna-Lena Lodenius i samband med en tidigare intervju. |
Efter att ha sett filmen och upprörts över förmynderi och omyndigförklarande, börjar jag läsa vad som skrivits i ärendet - både tidigare och efter det att filmen visades för några dagar sedan. Det är många frågetecken. Handlar det om förmynderi och maktmissbruk - om hur samhället gömmer undan gamla och sjuka och tar ifrån dem rätten att bestämma över sig själva och sitt eget liv? Eller handlar det om de anhörigas omsorg och önskan att skydda en bräcklig mor från sinnesrörelser och oro?
Ann-Charlotte Marteus - ledarskribent på Expressen - har gått in i debatten kring filmen. Innan hon blev journalist och skribent, arbetade hon under många år på ett boende för dementa. Hennes perspektiv är delvis ett annat än dokumentärens upphovsmän. Hon beskriver i en ledare, hur demens kan yttra sig på så många olika sätt. Det är inte, skriver hon, som många människor tycks tro, att förvirringen är ett skal och att man liksom kan "borra sig in" till den friska kärnan, att personligheten på något sätt skulle finnas intakt därinne, under den förvirrade ytan. En del dementa, skriver hon, har kvar den verbala talangen. De gör allt för att maskera att de inte hänger med, att de famlar i ett tillstånd av ständig osäkerhet. De ler, deltar i det sociala spelet, de tycks hänga med. Men priset kan vara högt: efter mötet sjunker de ned i ångest och uppgivenhet. Ansträngningen att upprätthålla fasaden blev för stor, smärtan över det som gått förlorat kanske också. Är det detta som Alice Babs anhöriga vill skydda henne ifrån? Är det därför som de överlåtit allt ansvar till en förvaltare?
Ann Allan, bloggare, hustru till jazztrumpetaren Jan Allan, vän till Alice Babs och en av de många vänner som hindrats att besöka sin vän, säger i programmet att denna tragedi skulle kunna få ett lyckligt slut, om Alice kunde kröna sin karriar med den allra största insatsen av alla: att genom sitt öde lyckas väcka svenska myndigheter till insikt om att respekten för de äldres frihet och självbestämmande måste återupprättas. (Om den nu någonsin funnits...)
| En svår balansgång. |
Det är svårt att balansera på den sköra skiljelinjen mellan integritet och frihet. Mellan att skydda och att släppa fri.
... Alice bor inte här längre. Var hon finns just nu, vet man tydligen inte. Men en sak vet man - att hon bor i musiken. I dokumentären fanns en amatörvideoupptagning från Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden där den då 85-åriga Alice kliver fram och improviserar tillsammans med en jazzorkester. Klockrent, rytmiskt, himmelskt - precis som förr. Precis som här, tillsammans med Duke Ellington och Johnny Hodges 1969 i Gustav Vasa kyrka - Sacred Concert, Heaven:
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar