Det gamla och det nya - och om att våga (eller inte)

Nyårs-supé.

Visst är det festligt med nyårsafton! Tända ljus överallt, räkor, hummer, avocadomousse, oxfilé, champagne och glassoufflé. Vita servetter och glitter i glasen och fresia som doftar. Men lite hemskt är det också, tycker jag. När jag var liten blev jag alldeles tårögd när Jarl Kulle dundrade sitt


Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!


(Och det blev inte bättre av att höra alla Sveriges kyrkklockor ringa - allra hemskast var den ödsliga klockan i Ås, längst ut på Ölands södraste utpost i kristenheten.) Det värsta i Tennysons nyårsdikt var den där formuleringen om att det gamla året lägger sig att dö. Så hemskt synd det var om det gamla året! För min inre syn såg jag den gamle elefantkungen i Babar som dör efter att ha ätit en giftig svamp. Han liksom sjunker ihop ute på stäppen, som en skrynklig påse blir han och snabeln hänger, sladdrig och obrukbar. Snart är han död och kronan, som ramlat av, får en annan - yngre - elefant ta över.

Svampförgiftad. Snart är gamle kungen död.

Var det så det skulle bli för det gamla året också - skrynkligt och hopsjunket som en gammal påse? Och det som hade varit så trevligt, med sommar och sol och födelsedag och skola och så julafton på slutet! Och nu skulle det plötsligt ta slut. Vad skulle det nu bli? undrade jag oroligt. För inte kunde väl det nya bli lika bra som det gamla? Ett gammalt talesätt gjorde sig påmint - ett talesätt som verkligen hör till de värre: "Man vet vad man har, men inte vad man får..." Sens moral: låt bli att göra något alls! Skomakare: bliv vid din läst! Gör som du alltid gjort - då är du säker. Visserligen vinner du kanske inte så mycket - men du förlorar iallafall inte något.

Babar - den nye kungen. En ny tid, ett nytt år.

Nu är det snart nyårsafton igen. Bara tre dagar kvar. Det är inte längre Jarl Kulle som dundrar fram Tennysons dikt om det nya året - nu är det Jan Malmsjö. Men även han lyckas väcka min känsla av att stå och blicka ned i ett stup, så hisnande bråddjupt. "... Ring själaringning över land och vatten."

På det nya året som strax står för dörren, ska jag starta en ny verksamhet - ett stort steg som kräver både handlingskraft och idérikedom. Nu gäller det. Och här kommer ett annat talesätt som jag tycker mycket, mycket mera om, men så är det formulerat av en stor poet också: "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Det var Heidenstam som skrev det 1902. Och så är det absolut: man måste våga för att vinna. Och i förlängningen: man måste våga misslyckas för att lyckas.

Och Babar blev en både rättvis och lyckosam kung, om jag inte minns fel.


Copyright: Åsa Adolfson Wallner