Såsom i en spegel

Vad kan vara häftigare, mera spännande och lärorikt än att möta sig själv? Att få ställa de där frågorna som man grunnat på i livet? Och få svaren? Och om detta verkligen gick att genomföra - skulle man våga? Tänk, om man inte skulle få de svar man önskat sig... Av sig själv.

Plats för möte med sig själv?

Kanske kan man säga att psykodynamisk psykoterapi i viss mån handlar om att få möta sig själv - som i en spegel. Den terapeut man har framför sig i stolen är ju ingen vanlig samtalspartner, utan en person som finns där just för att spegla, ta emot de signaler klienten sänder och spegla tillbaka dem för att det egna beteendet och tankesättet ska bli tydligt för en. Det är en process som tar tid - som måste få ta tid. Man kan inte "ta till sig" sig själv förrän man är färdig för det.

Plura möter "Plura".

I TV-programmet Att vara... får vi möta skådespelaren Björn Kjellman som förvandlar sig till olika kända personer. Först studerar han noga den person han tänker "bli" - läser och tittar på klipp, sedan djupintervjuar han personen och forskar hos vänner och anhöriga. Så går han till en imitatör för att lära sig personens mimik och gestik och sätt att tala - och så till slut till maskören, för att lägga masken, ytan. För att bli - Malena Ernman, Nour el Refai, Erik Mannerström, Plura Jonsson, Erik Saade, Annika Lantz och Gudrun Schyman.

Slutklämmen, eller den stora finalen, är att huvudpersonen får intervjua sig själv. Ensam med "sig själv" (= Kjellman) på en scen, får han/hon ställa just de där frågorna som man alltid velat ha svar på - men inte vågat ställa. Varför tror du att du alltid pratar så fort? Varför ska du alltid skämta om allt? Hur är det med självkänslan - egentligen? Varför gjorde du så, den där gången? Tror du att du är en trygg person, eller inte?

Erik Saade - till vänster och
"Erik Saade" till höger.

Programidén är lysande. Först det igenkännande skrattet. Sedan ser man hur huvudpersonen plötsligt drabbas av insikt. Är jag sådan? Tänker jag verkligen så? Några blir rörda, några berörda, andra roade. En del vill nog inte riktigt tillstå att Kjellman faktiskt rört vid något i deras inre, gjort något synligt som man inte visste.

Men man skulle önska att programmakarna valt att göra mer av själva intervjusituationen. Nu blir det mycket förberedelser och inte så mycket dialog mellan huvudpersonen och gestaltaren Kjellman. Det vore spännande att få höra mer, att få djupare inblickar i dessa rikt utrustade psyken. Men på något sätt är det som vanligt i TV: man undviker att simma ut på det djupa vattnet. Man väljer att hålla sig i den trygga barnbassängen där man lätt kan bottna ifall näsan skulle råka hamna under vattenytan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner