Snack eller verkstad?

Första dagen på min utbildning till psykoterapeut, fick alla studenterna skriva ett brev till sig själva. I det brevet skulle man formulera vad man önskade med utbildningen; vad man ville uppnå, vilka mål man strävade efter. Brevet stoppades i ett kuvert som slickades igen och så gick kursledaren runt och samlade in alla breven och lade dem i en låda som förseglades. På avslutningsdagen skulle brevet öppnas och då skulle man bli varse om förväntningarna infriats och önskningarna uppfyllts. Eller, om man kanske kommit till andra insikter under utbildningens gång.

Mycket nyttigt för en terapeut?

Jag minns mycket väl att jag skrev något om "verktyg" - att jag ville ha "flera verktyg i min verktygslåda". Jag minns också ett annat ord som jag valt: "redskap". Nu i efterhand funderar jag ibland över mitt ordval. Verktyg och redskap är ju ord som direkt ger associationer till hantverk - hammare och spik och såg och annat praktiskt. Det är aktivitet, handfasthet och - framförallt -  tydliga resultat. Action, helt enkelt. Verkstad - inte bara snack.

Något för terapisoffan?

Säkert berodde mitt val av ord på att jag tidigare gått en introduktionsutbildning i kognitiv psykoterapi. Och där handlade det mycket just om redskap. Redskap att möta och hantera sina livsproblem. Redskap att reda ut de svåra situationerna. Jag var full av beundran. Här händer det saker, tänkte jag imponerat. Inte bara en massa prat om det gamla, inte bara "kamma tarmar", som en del lite ironiskt brukar säga om psykodynamisk terapi. Här hette gurun inte Sigmund Freud, utan Aaron Beck. En amerikansk psykiater som arbetat mycket med depressioner och som upptäckt att ett aktivare förhållningssätt visavi patienten i form av olika uppgifter - "läxor" - ledde till mycket förbättrade och hållbara behandlingsresultat.



Aaron Beck, (f. 1921).

Så kom jag då in på en lång utbildning i psykodynamisk psykoterapi. Till en början förhöll jag mig lite avvaktande, jag hade ju alla de där "redskapen" och "verktygen" skramlande i bagaget. Det psykodynamiska tänkandet, med en lyssnande, speglande terapeut som följer sin patients utveckling som en iakttagande skugga, och som aldrig föregriper skeendet, föreföll mig alltför passivt.  Och när mina renlärigt freudianska lärare fällde kritiska kommentarer om kognitiv psykoterapi, blev jag irriterad och protesterade ibland. Varför skulle man vara så kritisk, undrade jag. Kunde man inte istället lära sig lite "verkstad"? Använda några av redskapen? Istället för att hålla på med tolkningar av alla dessa "överföringar" och "motöverföringar" hela tiden. Och så allt detta prat om de "terapeutiska ramarna"... För att inte tala om det ständiga hänvisandet till den där gamle gubben Freud.

Sigmund Freud - inte så dum ändå...

Men åren gick - och utbildningen var oerhört bra. De skramlande verktygen ersattes av andra, möjligen lite mindre skramlande - men väl så effektiva. Så på avslutningsdagen öppnades kuverten och vi fick alla läsa högt vad vi skrivit och kommentera utfallet. (Det visade sig att nästan samtliga studenter använt orden "verktyg" eller "redskap" - inte bara jag.) Och från att ha varit kritiskt avvaktande till "kammandet av tarmar", hade jag faktiskt flyttat position. Till mera snack och lite mindre verkstad. Action på ett annat plan.

Varför - det ska jag förklara en annan gång. Kanske redan imorgon.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner