Drivkrafter

Jag undrar ibland vad det är som driver människor till framgång. Vad som ger dem all den där energin som krävs för att orka kämpa ner motstånd och skepsis, självkritik och blygsel. Jag har en känsla av att det som ligger bakom måste vara väldigt starkt.

Att  skåda fågel är ett stort intresse för många.

Antingen kan det vara ett stort intresse för något särskilt som man brinner för, som miljöfrågor, fåglar, fiolspel eller thoraxkirurgi. Eller så kan det vara ett behov av att hävda sig, att visa upp sig. Ett slags exhibitionistisk drift.

Leif G W Persson
- vetgirig och ständigt forskande.

Om man jämför Leif G W Persson och tjejerna i Top Model - då tror jag att man får hela spännvidden, två ytterligheter. Den ene absorberad i sitt intresse för kriminologins gåtor. De andra absorberade av perfektion, kroppsfixering och yta. Den ene självförglömmande, de andra smärtsamt, på gränsen till plågsamt, självmedvetna. Den ene full av kúnskap, vetgirig och ständigt forskande. De andra fängslade i sin fåfänga och rädsla för att inte behaga.

Ytan regerar.

En gång såg jag ett TV-program där tre kända personer skulle prata om ditt och datt - något slags soff-pratar-program med champagnedrickning. Jag minns inte vilka dessa människor var - bara att det var en författare, en vetenskapsman och en kändis. Kändisen var av den där sorten som bara är känd för att han är känd. Ett slags premiärlejon som turnerar runt på filmgalor och invigningar, äter gratismat och frotterar sig med andra kändisar. Författaren och vetenskapsmannen såg alldagliga ut i jeans och tröja medan kändisen utstrålade största möjliga självmedvetenhet - moderiktiga kläder och pråliga accessoirer.

Ett premiärlejon: Peter Siepen.

Så satte pratandet igång. Författaren och vetenskapsmannen hade fullt upp att diskutera och analysera. Man utbytte kunskaper och tankar. Orden och entusiasmen flödade. Kändisen var tyst. Han pillade lite på sina smycken, puffade upp håret och smuttade på sitt champagneglas. Han gjorde några få inpass, men de föll platt till marken, för de handlade uteslutande om hans eget utseende och om honom själv. Det var plågsamt att bevittna. Han hade ingenting att säga, ingenting att tillföra diskussionen. Jag gissar att det inte bara berodde på att kändisen hade en  "dålig dag". Jag gissar att det berodde på att hans enda intresse var att putsa på sin yta. Något annat intresse hade han liksom inte haft tid att utveckla. Jag undrar hur han mådde när programmet var slut? Jag tror att jag skulle känt avund, om jag varit i hans kläder.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner