Det finns många sorters jul

Julen måste vara en svår tid för många människor. Allt är inriktat på sällskapsliv; att ge presenter till nära och kära, laga mat till släkt och vänner, pynta för gäster och umgås och umgås och umgås. Skinka, glögg och sill, öppna paket och dans kring granen. Men - alla har faktiskt inte någon att ge presenter till och bjuda på glögg. Och man behöver inte vara någon utslagen soppköksgäst för det.

Så kan det också vara.

Så här kan det till exempel vara: gamla mamma äter en medicin som gör att hon måste ha en toalett i närheten. Eftersom hon är lite långsam, händer det ibland en olycka. Nu vågar hon inte gå hemifrån - för vad kan inte hända på vägen? Bäst att stanna hemma, för allas skull. Eller så här: pappa och mamma har skilt sig och mamma har hittat en ny. Där, hos mamma och den nye, ska barnen fira julen. Pappa får vara med en stund och lämna över sina klappar - sedan får han åka hem till sitt.
Eller kanske så här: gamle morfar är deprimerad efter mormors död, ingen orkar med hans tystnad och negativa kommentarer. Inte har han köpt några julklappar heller, han har inte bjudit till ett enda dugg. Så han får stanna hemma. Lika bra att han får vara i fred, man kan ringas på annandagen, kanske.

Man kan ringas på annandagen - kanske.

Ytterligare ett exempel: maken har blivit dement, tappat minnet och fotfästet i livet. Nu får han hjälp på ett demensboende. Hustrun hälsar på varje dag och på julafton är det julfest. Men personalen ska hem till sitt, så festen slutar klockan fyra. Aftonen firas ensam hemma i soffan, där hon och maken brukade sitta tillsammans.

Julfesten slutade tidigt - personalen ville hem till sitt.

Vilken tur att TV finns! Vilken tur att det finns några vänliga ögon som tittar på dem som är ensamma hemma - fast det är ju en chimär, förstås. De ser inte, de ler bara åt kameran. Men ändå.

När jag var mycket ung levde jag ihop med en man som var betydligt äldre än jag. Jag har skrivit om honom tidigare i min blogg, bl.a. i inlägget De dödas dag eller En liten lektion i latin. Under många år reste vi bort just över jul - det blev liksom lättare så. För det var många som rynkade på sin näsa åt åldersskillnaden. Då var det bäst att fly fältet, skippa tomten och dra iväg till London. Där smög massor av konstigt folk runt på gatorna och ingen rynkade på näsan. Eller också fanns det så mycket att rynka på näsan åt, att man helt enkelt inte hann med. Och att äta kikärtsröra på Queensway på julafton var faktiskt både gott och roligt. En tradition som jag än idag bevarar - det är alltid kikärtsröra på julbordet och den samsas så fint med allt det andra goda.

Hommous finns alltid på julbordet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner