Gott Nytt År 2014...

Gott...

... Kära läsare!

Och tack för det gångna året! Självklart kommer jag att fortsätta blogga - det är bland det roligaste jag vet. Och extra roligt är det att veta att ni läsare finns med mig!

...Nytt...

Återkommer imorgon - på det nya året.
(Lite läskigt är det iallafall...)

...År...

...2014!

 

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Hen och andra hönserier

En sockerbagare, hen bor i staden.

Hen bakar kakor mest hela dagen.

Hen bakar stora, hen bakar små.

Hen bakar några med socker på.

 

 

Hen vispar maränger.

Så sjunger man på det normkritiska dagiset i TV-serien Solsidan. Här är det genus-tänk som gäller. "Han" och "hon" skall barnen inte lära sig - då blir det fel och en återgång till det gamla; könsroller och kvinnoförtryck. Att fastna i epitet som "man" och "kvinna" - det är att hemfalla åt den förhatliga normen. Nej, här är det "hen" som gäller - konsekvent. (Förresten: hur uttalas detta könsneutrala nya pronomen? Hén? Henn?)

Varken Herr eller Fru Gårman
att hetsa upp sig över.

Förra året läste jag i lokaltidningen om en dagisföreståndare som skrivit ett brev till samtliga föräldrar, med en önskan om att hålla barnen hemma om de är magsjuka och kräks. För att vara politiskt korrekt och trendriktig hade alla pronomina i brevet bytts ut mot "hen". Resultatet blev komiskt. Förmodligen skickades istället ännu fler kräkande barn till dagis...

Nu räcker det inte längre att ersätta "han" och "hon". Nu ska även pronomenet "man" ersättas, har de trendkänsliga normkritikerna föreslagit - för varför ska mannen/man vara normen?. Man (förlåt!) har valt att ersätta det gamla pronomenet med "en". "En kan aldrig så noga veta", ska det heta. Inget annat. "En får akta sig, så en inte säger fel."

En får passa sig, så att en klär sig rätt...

I dagens DN förekommer en stor debattartikel av två forskare inom disciplinen medicinsk etik, Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini. Artikeln, som har titeln Låt boxningsarrangörerna betala skadekostnaderna, ställer bland annat frågan om huruvida en boxare som knockar en motståndare till svåra hjärnskador ska dömas för brott eller inte. Frågan är både aktuell och brännande, särskilt efter det som hände med boxaren Frida Wallberg i somras. Här kommer ett citat ur artikeln:

Då döms hen för misshandel eller dråp. Hen tillskrivs ett uppsåt att skada eller döda. Det hjälper föga att säga att en hoppades att det skulle gå bra. Det hjälper inte alls att i efterhand uttrycka sin bitterhet över att det gick så illa. En är fullt ut ansvarig för vad en gjort.

Skojar de lärda herrarna? Vill de driva med läsarna? Demonstrera det absurda i att försöka skapa ett könsneutralt språk?

Kanske det börjar bli dags att skriva om våra gamla klassiker också - göra dem könsneutrala? Göra dem politiskt korrekta och utan gamla förstelnade könsroller?

Hen kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. (Strindberg: Hemsöborna.)

Eller, varför inte:

Hen färdas genom dag och natt...
(Lindgren: Mio. min Mio.)

Hen riskerar att bli korrigerad.

Det blir ett omfattande projekt för alla genusmedvetna kulturarbetare, att skriva om den svenska litteraturen. Och sedan kommer den internationella också: Balzac, Zola, Tolstoj, Dostojevskij och Dickens. Kanske något att satsa på för Arbetsförmedlingen?

Många hen blir det. Väldigt många... En blir nästan trött.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det gamla och det nya - och om att våga (eller inte)

Nyårs-supé.

Visst är det festligt med nyårsafton! Tända ljus överallt, räkor, hummer, avocadomousse, oxfilé, champagne och glassoufflé. Vita servetter och glitter i glasen och fresia som doftar. Men lite hemskt är det också, tycker jag. När jag var liten blev jag alldeles tårögd när Jarl Kulle dundrade sitt


Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!


(Och det blev inte bättre av att höra alla Sveriges kyrkklockor ringa - allra hemskast var den ödsliga klockan i Ås, längst ut på Ölands södraste utpost i kristenheten.) Det värsta i Tennysons nyårsdikt var den där formuleringen om att det gamla året lägger sig att dö. Så hemskt synd det var om det gamla året! För min inre syn såg jag den gamle elefantkungen i Babar som dör efter att ha ätit en giftig svamp. Han liksom sjunker ihop ute på stäppen, som en skrynklig påse blir han och snabeln hänger, sladdrig och obrukbar. Snart är han död och kronan, som ramlat av, får en annan - yngre - elefant ta över.

Svampförgiftad. Snart är gamle kungen död.

Var det så det skulle bli för det gamla året också - skrynkligt och hopsjunket som en gammal påse? Och det som hade varit så trevligt, med sommar och sol och födelsedag och skola och så julafton på slutet! Och nu skulle det plötsligt ta slut. Vad skulle det nu bli? undrade jag oroligt. För inte kunde väl det nya bli lika bra som det gamla? Ett gammalt talesätt gjorde sig påmint - ett talesätt som verkligen hör till de värre: "Man vet vad man har, men inte vad man får..." Sens moral: låt bli att göra något alls! Skomakare: bliv vid din läst! Gör som du alltid gjort - då är du säker. Visserligen vinner du kanske inte så mycket - men du förlorar iallafall inte något.

Babar - den nye kungen. En ny tid, ett nytt år.

Nu är det snart nyårsafton igen. Bara tre dagar kvar. Det är inte längre Jarl Kulle som dundrar fram Tennysons dikt om det nya året - nu är det Jan Malmsjö. Men även han lyckas väcka min känsla av att stå och blicka ned i ett stup, så hisnande bråddjupt. "... Ring själaringning över land och vatten."

På det nya året som strax står för dörren, ska jag starta en ny verksamhet - ett stort steg som kräver både handlingskraft och idérikedom. Nu gäller det. Och här kommer ett annat talesätt som jag tycker mycket, mycket mera om, men så är det formulerat av en stor poet också: "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Det var Heidenstam som skrev det 1902. Och så är det absolut: man måste våga för att vinna. Och i förlängningen: man måste våga misslyckas för att lyckas.

Och Babar blev en både rättvis och lyckosam kung, om jag inte minns fel.


Copyright: Åsa Adolfson Wallner

Det finns många sorters jul

Julen måste vara en svår tid för många människor. Allt är inriktat på sällskapsliv; att ge presenter till nära och kära, laga mat till släkt och vänner, pynta för gäster och umgås och umgås och umgås. Skinka, glögg och sill, öppna paket och dans kring granen. Men - alla har faktiskt inte någon att ge presenter till och bjuda på glögg. Och man behöver inte vara någon utslagen soppköksgäst för det.

Så kan det också vara.

Så här kan det till exempel vara: gamla mamma äter en medicin som gör att hon måste ha en toalett i närheten. Eftersom hon är lite långsam, händer det ibland en olycka. Nu vågar hon inte gå hemifrån - för vad kan inte hända på vägen? Bäst att stanna hemma, för allas skull. Eller så här: pappa och mamma har skilt sig och mamma har hittat en ny. Där, hos mamma och den nye, ska barnen fira julen. Pappa får vara med en stund och lämna över sina klappar - sedan får han åka hem till sitt.
Eller kanske så här: gamle morfar är deprimerad efter mormors död, ingen orkar med hans tystnad och negativa kommentarer. Inte har han köpt några julklappar heller, han har inte bjudit till ett enda dugg. Så han får stanna hemma. Lika bra att han får vara i fred, man kan ringas på annandagen, kanske.

Man kan ringas på annandagen - kanske.

Ytterligare ett exempel: maken har blivit dement, tappat minnet och fotfästet i livet. Nu får han hjälp på ett demensboende. Hustrun hälsar på varje dag och på julafton är det julfest. Men personalen ska hem till sitt, så festen slutar klockan fyra. Aftonen firas ensam hemma i soffan, där hon och maken brukade sitta tillsammans.

Julfesten slutade tidigt - personalen ville hem till sitt.

Vilken tur att TV finns! Vilken tur att det finns några vänliga ögon som tittar på dem som är ensamma hemma - fast det är ju en chimär, förstås. De ser inte, de ler bara åt kameran. Men ändå.

När jag var mycket ung levde jag ihop med en man som var betydligt äldre än jag. Jag har skrivit om honom tidigare i min blogg, bl.a. i inlägget De dödas dag eller En liten lektion i latin. Under många år reste vi bort just över jul - det blev liksom lättare så. För det var många som rynkade på sin näsa åt åldersskillnaden. Då var det bäst att fly fältet, skippa tomten och dra iväg till London. Där smög massor av konstigt folk runt på gatorna och ingen rynkade på näsan. Eller också fanns det så mycket att rynka på näsan åt, att man helt enkelt inte hann med. Och att äta kikärtsröra på Queensway på julafton var faktiskt både gott och roligt. En tradition som jag än idag bevarar - det är alltid kikärtsröra på julbordet och den samsas så fint med allt det andra goda.

Hommous finns alltid på julbordet.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

God Jul, kära läsare!

Nu är alla paketen inslagna, huset är städat (med den så kallade "hartassen"), plastgranen är klädd, maten är fixad och den sista omgången tvätt snurrar i torktumlaren. Visst är det jättejobbigt, men tacksamheten och glädjen över att ha några att ge paket till överväger ändå jobbigheten med råge.

Bättre än mina iallafall...

Mina paket blir alltid väldigt knöliga och fulla av tejp. Omslagspappret kommer alltid på sned och tejpen fastnar på fingrarna och trasslar ihop sig. Jag vet inte varför det blir så. Man ser alltid vilka paket som kommer från mig - de är utan konkurrens fulast där de ligger och buktar under granen. Och så var det detta med julklappsrimmen... Man kunde ju tro att jag skulle vara expert på att rimma eftersom jag är utbildad text-/diktanalytiker. Men det är alls inte fallet. Det är som med paketinslagningen - det går bara inte. Jag kan inte pressa fram det allra minsta lilla rim, hur mycket jag än krystar. Istället blir det ett slags ledtrådar som oftast är så långsökta att ingen fattar.

Bruno K Öijer
- knappast julklapps-rimmar-typen.

En del andra människor kan verkligen skalda på paketen (de brukar vara bra på att slå in sina paket också...). Fantastiska verser med inte bara rim utan även klokskap och roligheter. Hur gör de? Jag avundas dem där jag sitter och svettas med min penna. Undrar om de stora poeterna är bra på att skriva julklappsrim? Rimmar Bruno K Öijer på sina klappar? Eller Tomas Tranströmer? Det skulle jag vilja veta!

Här kommer en liten väldigt o-julig musikhälsning dan före dan: Christopher Gunnings tema till TV-serien om Hercule Poirot - den excentriske detektiven med fransk accent och nobla manér. Poirot var säkert en mästare på julklapsrim.

God Jul, kära läsare!

Copyright: Åsa Adolfson Wallner

Stark eller svag?

Det finns ett talesätt som lyder något i stil med "De motgångar man inte dör av, gör en starkare". Oavsett ordalydelse, är andemeningen iallafall att svårigheter danar karaktären och är nyttiga för personligheten. Man blir en bättre människa om man får lida.

Karaktärsdanande?

Som vanligt retar jag mig på sådana här billiga psykologiseringar. Naturligtvis har talesättet kommit till för att trösta dem som har det svårt, ingjuta hopp i deras plågade själar och se till så att de inte ställer till med något slags revolt - mot samhället, mot livet självt. Och visst, någon sanning ligger det ju i det. En människa som aldrig upplevt svårigheter och motgångar, blir inte vuxen och får till slut problem med både empati och mognad.

Odräglige Homer
- lär sig aldrig av sina svårigheter och motgångar...

Sanningen är nog tyvärr ändå den, att man inte alls alltid går starkare ur motgångarna. Om motgångarna blir för stora och för långvariga, är det stor risk att man blir svag istället. Och då är det viktigt att man får något slags revansch eller upprättelse, efteråt. Men om man inte får det då? Eller om man får sin revansch på ett destruktivt sätt? Eller om man aldrig bearbetar de svårigheter man drabbas av? Blir man starkare iallafall?




Mycket stark, tror jag: Woody Allen.
Egensinnig, envis, går sin egen väg
och vågar visa sina svaga sidor.

Förresten, vad betyder - egentligen - ordet "stark"? Hård? Tuff? Orädd? Eller kan det också betyda känslig? Lyhörd? Kärleksfull? Till och med svag? Detta går förstås inte att svara på. Men jag tycker till exempel att ett bevis på verklig styrka är att erkänna att man är rädd.

Berth Milton Junior - en tuffing i affärer.
Men stark?

För ett tag sedan visade SVT en dokumentärfilm med titeln Porrkungens tårar. Den handlade om Berth Milton Junior - framgångsrik porr-imperie-magnat och lyxlirare. Men hans bakgrund var mörk: barndomen bestod av ständiga svek, hot, förakt och likgiltighet. Föräldrar som aldrig skulle skaffat barn, en fader helt utan empati, styrd endast av jakten på pengar och framgång. Och en mor som aldrig brydde sig. Barndomen och ungdomen blev en enda lång kamp för att nå sin faders hjärta - ett projekt som aldrig lyckades. Faderns förakt för sonen var orubbligt.

Berth Milton Senior - hårdare än hård.
Men stark?

Blev Milton Junior starkare av sina motgångar? Ja, på ytan, kanske - en hård och effektiv affärsman, en risktagare som inte räds för att tänja på etiska och moraliska gränser. Men inuti finns ett blödande sår som aldrig läker och som gör honom mycket svag. Det vittnar hans ögon om. Skrämda, sökande efter någon som ser honom - någon som ser den lille pojken som gömmer sig därinne. I dokumentären berättas också om faderns uppväxt - en barndom så hård att det knappast går att förstå.

Kvällens slutsats blir ett nytt talesätt: "Att vara stark är att våga visa sig svag".


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Vördnad och respekt...

... är väldigt viktigt att känna inför sina medmänniskor, tycker jag. Oavsett var i livet de befinner sig, oavsett s.k. "status". Dessa två företeelser är verkliga ledstjärnor för mig.

Värd all respekt.

Men vördnaden och respekten får inte bli så stor att den förlamar och leder till att man inte vågar vara medmänsklig. För det kan faktiskt hända. Jag hade aldrig tänkt på det förrän jag hörde en kvinna i radio berätta om hur hon blivit bemött efter en svår förlust.

Också värd all respekt.

Kvinnan hade drabbats av ett sent missfall. Trots sin sorg och förtvivlan valde hon att gå till sitt arbete strax efter missfallet. Ensamheten skulle göra sorgen värre, tänkte hon. Att för några timmar försöka koncentrera sig på arbetsuppgifterna skulle kännas som en lättnad i allt grubblande. Men när hon kom till arbetet, vek kamraterna undan. De tittade ner i golvet, mötte inte hennes blick. Ingen frågade hur hon mådde - fast alla visste vad som hänt.

Först blev hon arg - rasande. Brydde de sig inte ens? De som var hennes arbetskamrater som hon pratat med om allt mellan himmel och jord - förut!

Fikapaus med arbetskamraterna
är viktigt och roligt.

Så började hon fundera, riktigt ordentligt - på djupet. Och den här kvinnan måste ha varit väldigt bra på att fundera, för hon kom fram till en häpnadsväckande slutsats, som helt säkert var alldeles riktig. Det var inte alls så att arbetskamraterna inte brydde sig. Inte heller var det så, att de inte kunde förstå hennes sorg. Orsaken var helt enkelt att de kände sådan vördnad och respekt inför den där sorgen, att de inte visste hur de skulle uttrycka sig. Att säga små ord, kändes för futtigt när det handlade om en så stor sorg. Så - vad skulle man säga? Inget kändes på rätt nivå. Och av respekt för kvinnan och av respekt för hennes stora sorg, blev man istället tyst. Hellre tiga, än säga något klumpigt och respektlöst.

När hon funderat färdigt hade vreden runnit av henne, berättade hon. Nu vill hon uppmana människor att inte låta sig förlamas av respekt och vördnad när de möter medmänniskor i sorg. Bättre att säga fel, än att inte säga något alls. Bättre något litet futtigt, än tystnad. Och jag håller med. Fast det är inte lätt alla gånger.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Det är saligt att giva...

På mitt gym står radion på i ett hörn bakom löpbandet. Det bullrar mycket, så oftast hör man mest bara fragment av vad som sägs. Idag var det något slags pratprogram som handlade om en kvinna som var besjälad av att hjälpa hemlösa. Nu så här till jul ville hon ge dem julklappar. Hon hade lyckats över förväntan med sin insamling - många av hennes vänner och bekanta och bekantas bekanta hade också blivit lika besjälade och skänkt saker som de slagit in i fina paket.

Många paket till de hemlösa blev det.

Nu hade det blivit så många julpaket att de inte längre fick plats i kvinnans hem - så hon skulle hyra ett förråd fram tills dess det blir dags för julklappsutdelning. Kvinnan är inte den enda som vill hjälpa. Volontärer och människor som arbetar ideellt har ökat mycket under det senaste decenniet, berättar en forskare som intervjuas i programmet. Sverige börjar alltmer likna USA, där det sociala trygghetsnätet är så grovmaskigt att man i hög grad förlitar sig på välgörenhet - eller filantropi som det heter med ett annat ord.

Intervjuaren frågar kvinnan varför hon valt att hjälpa på detta sätt och inte genom att stödja någon hjälporganisation. Hon svarar då att hon vill uppleva resultatet av sin insats på nära håll. Hon vill träffa dem som får sin julklapp. För det kunde ju lika gärna varit jag som hamnat där - gränsen är inte så skarp som man kan tro, säger hon.

Gränsen är inte så skarp som man kan tro.

Att hjälpa, vara nyttig och filantropisk, är säkert ett grundläggande behov hos oss människor, men jag tror att detta behov kan yttra sig på många olika sätt. En del skänker pengar till stora organisationer och betalar på så sätt av sitt dåliga samvete - utan att behöva komma i närkontakt med de hjälpbehövande. Andra arbetar volontärt och i nära kontakt med de nödställda. Jag har en känsla av att viljan att hjälpa är starkt kopplad till förmågan till inlevelse och hur engagerad man är i en fråga. Ofta tror jag att engagemanget minskar med avståndet. Ju längre bort från vår vardag, desto svårare med inlevelse och offervilja. Och jag har en känsla av att, paradoxalt nog, samma sak inträffar när avståndet blir väldigt litet. När lidandet och hjälpbehovet tränger sig på alldeles i närheten, blir det plötsligt också svårt med inlevelse och engagemang - då upplevs ropet på hjälp som ett hot istället, som något som inkräktar på vårt liv och kränker våra personliga gränser.

En söt och tacksam liten afrikansk flicka är roligare
att hjälpa än ett ilsket fyllo från Södermalm.

Att ta emot hjälp från filantropiska privatpersoner är heller inte enkelt. En tacksam och förnöjsam mottagare av hjälpinsatserna är förstås mycket populärare än en kritisk och otacksam. Men, tänk om den hemlöse inte gillar sin julklapp då? Tänk om han känner sig förnedrad och visar sig taggig och ilsken istället för blid och förnöjsam? Får han ett julpaket nästa år ändå - eller blir han utan?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Måste man alltid tala sanning?

Hur realistisk ska man vara, egentligen? Hur sanningsenlig? Är det farligt att inte vara sanningsenlig? Jag är inte så säker på att det alltid är det.

Tanke- och konsertlokal.

Jag körde min fina röda Mercedes B-klass från Ölandshemmet till Stockholmshemmet idag - och då hinner man tänka mycket. Bilen är en fantastisk tanke-/filosofilokal. Musiken flödar i min bil - den är ett rullande konserthus - och då flödar tankarna också. Idag kom jag att tänka på när små barn ställer "stora" frågor. När mina döttrar var riktigt små, kunde de ibland fråga vem jag tyckte mest om: dem eller marsvinen, dem eller pappa, dem eller mormor. Eller om jag tyckte mera om Storasyster än om Lillasyster - och vice versa, förstås. Och så de där frågorna som lät så här:

- Om farmor och jag hängde över ett stup, vem skulle du rädda då? Farmor eller mig?
- Dig, så klart!
- Är det säkert det?
- Ja, helt säkert!
- Men... om Storasyster och jag hängde över ett stup då?? Vem räddar du då?
- Dig förstås - du kan ju inte simma.
- Men... det är inget vatten under ju!
- Oj då. Då räddar jag båda så klart.
- Men... om det inte går då??
- Då väljer jag båda iallafall.
- Men??

Vatten under iallafall.

När jag var liten tänkte jag ofta på döden. Jag var väldigt rädd för att dö, eftersom så många hade dött i min familj. Min morbror dog när han var liten, min faster dog när hon satt i kyrkan och spelade på orgeln och min morfar och farfar var döda, de också. Tänk om det skulle bli min tur snart? Till slut funderade jag så mycket att jag hade svårt att somna på kvällarna. Tänk om Liemannen gömde sig i garderoben? Tänk om det låg ett skelett under sängen? Tänk om det fanns en dödskalle i badrummet? Tänk om jag inte skulle vakna igen? Till slut frågade jag min mamma: Kommer jag att dö snart?

Liemannen - gömde han sig i garderoben?

Mamma var en ärlig person som hade läst många böcker och tyckte illa om förljugenhet. Hon hade nog bestämt sig för att försöka vara uppriktig mot sitt barn, i alla lägen. Så hon svarade:
- Det kan man inte så noga veta. Man kan aldrig veta när man ska dö.
- Va, sa jag, kommer jag att dö??
- Javisst, det är klart, svarade mamma. Alla människor måste dö.
- Men... jag vill inte dö!!

Det svaret gjorde inte saken bättre. Jag kunde inte somna alls, utan låg och lyssnade efter om skelettet skramlade under sängen. Och till badrummet vågade jag ju inte gå, för där fanns ju den där dödskallen.

I badrummet?

En kväll långt senare - 35 år eller så -  ställde Storasyster samma fråga till mig. Kommer jag att dö? Då kom jag ihåg vad min mamma sagt, och svarade: Nej då. Ingen fara alls. Och skulle du dö - då är det så jättejättelångt tills dess, minst hundra år, så det kan du glömma nu.

Var det ett bra svar? Ja, iallafall i stunden. Storasyster somnade lugnt och behövde inte bekymra sig om några skelett eller dödskallar - för ögonblicket. Men det var ju inte särskilt sanningsenligt, inte ärligt heller. Barn dör - av både sjukdomar och olyckor, för att inte tala om svält. Och det trista faktum kvarstår: allt som lever måste dö. Tyvärr. Kanske.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Att köpa julklappar

Ibland är det svårt att köpa julklappar - man letar och letar och svettas och svettas och blir alltmer uppgiven. Till slut är man nära att ge upp och krisen närmar sig. Vad ska man säga, när man sitter där bakom granen? "Jag hittade tyvärr ingenting till dig i år..." Eller: "Jag har verkligen försökt, men det gick inte... Tyvärr."

Kanske inte så kul alla gånger.

Jag vill gärna "formklippa" mina klappar, så att de blir personliga och anpassade till mottagaren - i möjligaste mån iallafall. Whiskyflaskor, chokladaskar och tvålar är visserligen säkra kort, men ganska trista att få. Mottagaren känner sig nog inte särskilt personligt tilltalad eller sedd. Dessvärre infinner sig inspirationen att handla oftast inte förrän julen närmar sig och då kan det bli stressigt med den där formklippningen...

Klart redan i augusti?

För många år sedan hade jag en kvinnlig kollega på den musikaliska akademien som fungerade på ett helt annat sätt. Hon brukade göra samtliga julklappsinköp på somrarna. Om hon hittade en riktigt bra affär någonstans i Sverige, då stormade hon in och handlade för fullt - kassar proppade med klappar. Hemma lade hon upp ett lager av grejer och när det fem månader senare började lacka mot jul - då var det bara att gräva i högen och hitta något lämpligt. Ibland kunde hon till och med slå in klappen redan i juli. Tänk, att plocka fram en färdig julklapp som legat i fem månader. Klar att lämna fram, tejpad, inslagen och påskriven. Så praktiskt, rationellt och tidsbesparande!

Knappast julklapps-läge.

Det här berättade hon för mig en gång när vi drack kaffe i akademi-köket. Jag var så imponerad och full av självkritik, eftersom jag själv, två dagar före jul, ännu inte lyckats bli klar med vare sig mat, klappar eller gran.

Nu, så här i backspegeln: är jag fortfarande imponerad? Nej! Det är jag inte! Inte ett dugg. Jag är ingen vän av julstress och ärligt talat tycker jag att julen är absurt haussad i vårt land. Det finns så mycket annat mellanmänskligt som är så oändligt mycket viktigare än julfirande. Men att köpa julklappar ett halvår i förväg är att gå för långt. För det första: vem vill gå runt och fundera på tomtar och julgranar när det äntligen är sommar och varmt? För det andra: smaken kan ändra sig, de små barnen kan växa väldigt fort och människor kan bli sjuka eller avlida. Verkligheten riskerar att åka ifrån den überplanerande julklappsköparen - så att han/hon missar allt det roliga.

Har väl gått fel.

Detta blogginlägg är förstås ett försvarstal från en person som ännu inte lyckats fixa mer än ett fåtal klappar, men som i sin nöd hittat en lösning: en hemsida där man kan köpa affischer - över en miljon bilder att välja bland. Konst av tusentals konstnärer - abstrakt, jugend, impressionism, kubism - i mängder av format. Och röntgenfotograferade växter i alla storlekar, från små och smala till stora och breda som täcker en hel vägg. Nu ska tomten jobba!

Röntgenfotograferad krasse.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

The Royal Channel

"Kungakanalen", "TV-Kung", "Hov-kanalen", "TV-Bernadotte" - varför inte starta en ny TV-kanal? Det skulle bli en strålande affär - om Kungakanalen blir kommersiell (och det blir den nog). Annonsörerna skulle storma fram för att få vara med och synas. Problem med för magra reklamintäkter kommer inte att existera. Skönhetsmedel, heminredning, mode, design, släktforskning, plastikkirurgi - för att inte tala om kaffe...

Kaffereklam
- ett måste i Kungakanalen.

Det har kurrats i pressen efter SVT:s bevakning av Nobelfesten. Man tycker att det varit för lite analyser av pristagarnas prestationer och alldeles för mycket prat om klänningar, frisyrer, smycken och kungligheter. Vickan var inte ens med i år - hon var i Sydafrika på Mandelas minneshögtid - ändå skulle kommentatorerna ägna tid åt att fundera över vad hon haft på sig tidigare år - och vad hon kanske skulle haft på sig detta år, om hon varit med. Långa intervjuer med hovexperter om kungligheternas diadem och halsband - utseende och historia. Och så den vanliga historiska exposén över drottningens alla Nobel-klänningar - från sjuttiotalet och till dags dato. Många klänningar blir det....

Drottning Silvia i fullt garnityr.

Så fick man lära sig ett nytt ord också: garnityr. Jag trodde att det var en eufemism (förskönande omskrivning) för löständer - men så är alls inte fallet. Garnityr är en smyckes-uppsättning som består av diadem, örhängen och halsband. Hela kittet, så att säga.

Bevakningen av Nobelfesten liknar mest ett veckotidningsreportage. Det är kändisarna och kungligheterna som glittrar och glänser. Pristagarna ser tämligen gråa ut i jämförelse - fast det är de som borde vara huvudpersonerna. (Men de har ju bevisligen haft annat än utseendet att tänka på.)

Victoria och Daniel - många SVT-timmar blev det.

Och när kungligheterna gifter sig, fyller år, döper barn och avlider - då blir det många timmar i SVT. Även när det är andra länders kungligheter; Danmark, Norge, Nederländerna, England, Monaco. Det pratas och analyseras och diskuteras och i alla morgonsofforna lägger man pannorna i djupa veck över vad drottningen ska ha på sig, vad som ska ätas, vem som ska ha vem till bordet, vem som gjort håruppsättningarna och hur gammalt prinsessan Lilians diadem är. Programledare som annars kan förefalla både skarpa och kritiska, får plötsligt något dimmigt i blicken och börjar le underdånigt.

Jag tror att idén med en särskild kungakanal är lysande - då kan man ägna sig åt annat i de vanliga kanalerna och överlåta diadem-analyserna till den nya kanalen. Här kan det också svämma över av historiska skildringar av Henrik VIII:s fruar och sjukdomar, Gustav Vasas dåliga tänder, Erik XIV:s psykiska problem, Drottning Kristinas sex-liv och Gustav III:s hygien. Skulle folk titta på den nya kanalen? Ja, det är jag helt övertygad om. Det skulle bli tidernas största tittarsuccé.

Det är många som vill titta på den nya kanalen...

Skulle jag titta på TV-Kung? Ja, i smyg skulle jag säkert titta. Fast jag skulle nog inte tala om det för någon. Lika lite som jag vill erkänna att jag ibland tjuvläser veckotidningar när det är kö i mataffären. För visst är det kul med diadem och kaffeflickor - mycket roligare än partikelfysik...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Gustav Mahler och Dracula

Jag kan inte låta bli att upprepa det fina Kafka-citatet från gårdagens blogginlägg:

En bra bok ska vara som en yxa

som slår sönder det frusna havet inombords

Men den yxa som slår sönder den enes nedisade inre, kanske inte ens förmår rispa i den andres ishav... En upplevelse är alltid subjektiv - hur mycket man än önskar att den skulle vara allmängiltig, önskar att man kunde dela styrkan och lyckan i upplevelsen med någon annan. Jag tror att samma sak gäller musik.

Bottenfruset.

Man vill ju så oändligt gärna att andra människor ska uppleva samma sak, känna samma svindel inför det stora, det vackra, det gåtfulla som man själv gör. Och när de inte gör det, blir man nästan lite besviken och börjar tvivla på att det där vackra verkligen var så vackert som man i förstone tyckte.

Gustav Mahler
- min ungdoms störste idol, alla kategorier.

När jag var ung älskade jag Gustav Mahlers musik. Jag lyssnade oavbrutet på högsta volym och var alldeles uppslukad av hans mångtoniga och episka tonspråk - en musik som berättar om människans kamp med sig själv. Så tycker jag fortfarande. Lyssnar man noga på Mahlers musik, lär man faktiskt känna denne mans innersta. Och sitt eget. Och det var det som jag tyckte var så oerhört med Mahler: att man lärde känna sig själv när man lyssnade, att man på något sätt upplevde sig som sannare. Så självklart ville jag dela med mig av denna upplevelse av storhet och sanning.

Bra när man vill lyssna
på högsta volym.

En gång lyckades jag övertala en kompis och kollega på den musikaliska akademien att sätta på sig mina stora hörlurar och lyssna till min senaste favorit: den första satsen i Mahlers ofullbordade tionde symfoni. Tonsättaren avled under arbetet på symfonin och hann bara fullborda två av satserna. Resten är en rekonstruktion byggd på ganska ofärdiga skisser. Musiken skrevs under en period av svårt lidande för Mahler. Han var sjuk och utsliten och dessutom hade hans unga fru Alma tröttnat på honom och rest iväg till en kurort där hon flörtade med en man som sedan kom att bli hennes andre make. Mahler var förtvivlad - och det hörs i musiken; den är som ett enda stort rop på hjälp. Han uppsökte till och med Sigmund Freud för att försöka få klarhet i sitt elände.

Freud igen
- en frekvent figur i min blogg...

Min kompis satte motsträvigt på sig lurarna och lyssnade. Jag iakttog henne i smyg och hoppades förstås att få se en min av sinnesrörelse och hänfördhet sprida sig i hennes ansikte. Men - hon såg bara totalt nollställd ut. Efter några minuter tog hon av sig lurarna och sa något i stil med "Jaha, det var det..." Och jag som hade trott att hon skulle bli rörd till tårar. Istället konstaterade hon torrt att det lät ungefär som musik till något slags skräckfilm - Dracula kanske... Jag var i chock. Jag kunde ju inte visa min besvikelse, men i mitt inre var jag faktiskt arg. Hur kunde hon säga så?? Hur kunde hon jämföra detta mästerverk med filmmusik?? I flera dagar gick jag och var hemligt besviken på min stackars kollega. Jag hade ju inte lyckats dela med mig av den stora upplevelsen...

Men nu - på äldre dagar - förstår jag att alla faktiskt inte kan tycka likadant, inte ska tycka likadant. Att jag älskade att lyssna på ett jättestort rop på hjälp, behöver inte alls betyda att alla andra också måste älska det.

Men - här kommer det iallafall, det jättestora ropet på hjälp. Ett kort utdrag, dirigerat av en annan av mina idoler: Claudio Abbado. Låter det som Dracula-musik?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Som en yxa

Jag måste dessvärre erkänna att jag inte läst mer än en enda novell av nobelpristagaren Alice Munro. Och den novellen var publicerad i Dagens Nyheter - jag hade inte ens köpt boken. Pinsamt, kanske. Men det var inte svårt att direkt inse, att Munro är en briljant författare. Hon ligger tätt, tätt på känslolivet. Registrerar skiftningar och skuggor som flimrar förbi - blixtsnabbt. Men hon hinner ändå fånga dem med sin penna, innan de försvinner ur synfältet och är borta för alltid.

Alice Munro - en storhet.

Det är ungefär som när man tittar på Woody Allen (eller snarare den Woody han gestaltar i sina filmer). Munnen går, ut kommer mängder av intellektuellt bagage, mer eller mindre halvsmält eller osmält. Han är alltid starkt självkritisk och iakttagande. För det finns ofta en avgrund mellan vad han säger och hur han ser ut. Munnen teoretiserar, föreläser och dikterar - men ögonen strålar av rädsla och osäkerhet. Woody Allen är mångtydig och komplicerad - det är många strängar på lyran, och han kan spela på dem alla. Precis som Alice Munro.

Också en storhet: Woody Allen.

Det är det mångtydiga, det komplexa, det undflyende som trollbinder. Det som man själv kanske anar, men inte förmår sätta ord på, just för att det är så undflyende. Men samtidigt i allt detta undflyende, måste det också finnas en rå styrka som förmår överrösta bruset inne i huvudet, en styrka som slår ut konkurrerande impulser och intryck. Lätt som en fjäril, tung som en elefant och stark som en tiger.

Och en till: Franz Kafka.

På Nobelfesten ikväll i TV intervjuades en entusiastisk bibliotekarie som är en stor beundrare av pristagaren Alice Munro. Hon får frågan: Vad är en bra bok? Hon svarar med att citera Franz Kafka. "En bra bok ska vara som en yxa som slår sönder det frusna havet inombords."

Precis så är det och skall vara. Orden blir överflödiga - det går bara att kommentera med musik. Här kommer musik av Maurice Ravel - en man som också kunde spela på alla strängar. Som en fjäril, som en elefant och som en tiger: Stråkkvartett i F-dur, andra satsen. Hagenkvartetten spelar.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Konsensus-maskinen

"Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi bli..." Så lyder en svensk sång som ofta brukar förekomma i fest- och allsångssammanhang. En sådan där klämkäck trudelutt som skorrar falskt för det mesta - glada tillrop och påklistrade leenden. "Ta med dig ett gott humör" kan det ibland stå på inbjudningar. Som om man avser att anlända arg och grälsjuk? Nej, i vårt Landet Lagom ska man vara glad, förnöjsam och göra som alla andra - annars blir det inte lagom trevligt. För det får ju inte bli för trevligt heller...

Bäst att inte sticka ut...

Men - det var ju inte om festinbjudningar och gamla allsångslåtar jag tänkte skriva, utan om den svenska konsensus-sjukan. Den där konstiga krämpan som yttrar sig i att alla ska tycka likadant, komma överens och konformera till en och samma åsikt. Konsensus-sjukan är farlig, för på sikt ödelägger den den enskilda människans förmåga att tänka självständigt. Det som majoriteten tycker - det måste ju vara rätt och riktigt. Har någon en avvikande ståndpunkt - då är man antingen rättshaverist, galen eller dåligt påläst. Allt kan vändas emot en - om man inte är klok nog att lägga ner sin motståndsrörelse och knipa käft. För vem vill bli uthängd som en avvikare? Svikare? Till och med illojal förrädare? Men - tänk om majoriteten har fel då? Tänk om det som alla var så "rörande överens om" är åt helvete fel? Men så kan det väl inte vara? Eller kan det?

Hade avvikande åsikt?

Författaren och journalisten Maciej Zaremba har inte sina rötter i Landet Lagom, han har sitt ursprung i Polen. Kanske är det därför han kan betrakta detta mystiska lilla land ur ett meta-perspektiv och leverera analyser som liksom klär av den uppstoppade figuren inpå skelettet; en uppblåst figur som lider av en ohälsosamt dåligt utvecklad självkritik.

Maciej Zaremba - samhällsanalytiker och välförtjänt
mottagare av bl.a. Stora Journalistpriset.

Under det gångna året har Zaremba dissekerat både sjukvård och skola och i förlängningen samhället i stort - för allt hänger ju ihop. Och det är inga vackra fynd han gör, när han går till botten med ingrodda tankemönster och felslut som förvandlats till sanningar i kraft av att ingen vågat kritisera och ifrågasätta. Skola, sjukvård, lärarutbildning, arbetsmarknadspolitik - ineffektiva kolosser som styrs av konsensus-uppbyggda hierarkier som vuxit sig allt större och mer omöjliga att överblicka. Alla ska vara lika och alla ska vara överens. Är man inte överens - då tillsätts en utredning som arbetar med problemet. Efter några år presenteras en rapport: man är överens om att man är överens om att man är överens om att...

Den av människan skapade maskinen har tagit herraväldet. Vi har förlorat makten över den - vi matar den och den bara växer och växer och växer. Vem vågar börja nedmonteringen av denna koloss, av konsensus-maskinen? Vem vågar riva ner hierarkierna och börja från början? Vem vågar sätta människan i centrum - på riktigt och på allvar?


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner