Perfekt och populär

Storasyster, som går i gymnasiets andra ring i en stor skola inne i Stockholm, berättade idag att en klasskamrat lämnat klassen. Klasskamraten hade aldrig lyckats knäcka den sociala koden och därmed aldrig fått några kompisar, aldrig blivit en del av gemenskapen. Redan från början hade hon hamnat utanför - enligt Storasyster för att hon såg konstig ut och klädde sig töntigt. Med tiden blev hon allt tystare, allt räddare när det var dags för redovisningar inför klassen, allt svettigare. Och alltmer isolerad.

Får inte vara med.
(Personerna på bilden är inte de som omnämns i texten.)

Jag blev upprörd när jag fick höra om avhoppet. Jag har hört talas om klasskamraten många gånger - hört hur knasig och nördig hon är. Hur mossigt hon klär sig - inte alls i matchande färger. Att ingen står ut att vara med henne. Ingen. Att hon absolut har något slags allvarlig störning. Kanske har hon en störning, vem vet - men en sak är säker: att gå till skolan måste ha varit en pina för henne - varenda dag.

Jag har förstått att det är en oerhört tuff kamp att vara tonårig tjej - man måste putsa på sin yta så att man lyckas nå toppen av hackordnings-hierarkin. Och sedan återstår en ännu tuffare kamp: att hålla sig kvar däruppe på toppen, där det ibland kan blåsa väldigt kallt.

"När blir det tid för studier?" undrar jag. Storasyster tittar irriterat på mig, som om hon inte förstått frågan.

Nu förstår jag varför man inte vågar visa sig utan smink, varför håret måste vara perfekt, varför man släpar med sig deodorant och parfym i skolväskan (som förresten snarare ser ut som en lyxig handväska). Och har inte push-upen hunnit torka i tvättstugan över natten blir det krig. Att man råkat glömma göra läxan är inte på långa vägar lika fasansfullt som att nagellacket inte matchar tröjan eller att mascaran klumpat sig. Det gäller att aldrig slappna av - gör man det riskerar man att ramla hela den branta vägen ner i avgrunden, där töntarna och nördarna lever sina liv i mörker och skugga...

Äntligen klar att gå till skolan...

"Men - måste det verkligen vara så? Kan man inte bara helt enkelt skita i att delta i kampen för perfektion?" frågar jag, oskyldigt. "Är du inte klok?!" säger Storasyster. "Man vill väl inte bli en nööörd heller!"

Jag hoppas av hela mitt hjärta att Storasysters klasskamrat får det mycket roligare och bättre i sin  nya skola. Att hon får gå till skolan med glädje och förväntan i sitt hjärta. Att hon får känna sig delaktig och värdefull och vacker. Det är alla människor värda - även de som inte deltar i kampen om perfektion.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner