Civilkurage och en gammal höna

"Varför är vi svenskar så rädda för att säga ifrån? Vi vågar liksom inte gorma, klaga, rasa och uttrycka vårt missnöje. Vad är det vi är rädda för?"

Så började jag ett blogginlägg för flera månader sedan. Varför tycker vi svenskar - i gemen iallafall - att det är så jobbigt att klaga på saker? Att bråka när något är fel? Att ställa krav? Handlar det om att vi är rädda för att bli betraktade som rättshaverister? Eller är det för att vi lever i Landet Lagom där man helst inte ska sticka ut hakan, utan hålla sig på den s.k. mattan? Och vilka är det vi har sådan respekt för? Polisen? Doktorn? Apotekaren? Dagisfröken? Pizzabagaren?

Jag har ett rykande aktuellt exempel. Igår köpte jag färsk kyckling för att laga till i ugnen. När jag öppnade förpackningen spred sig en fasansfull stank i hela huset, detta trots att den borde varit färsk och fin av datumstämpeln att döma. Både Storasyster och Lillasyster skrek. Jag skrek också och skyndade mig att pytsa över de stinkande hönsdelarna i en plastpåse. Eftersom det var sent, blev det en helt annan - och tråkigare - middag än planerat.

Gammal höna smakar inte gott...

Så idag travade jag upp till affären med plastpåsen, väl försluten. Jag marscherar fram till en person som rör sig i färskvaruavdelningen, visar påsen och berättar om höns-chocken. Till saken hör, att denna höns-chock var den fjärde i ordningen. Vilket jag, diskret, upplyser om. Personen stirrar ilsket på mig. "Det kan inte vara möjligt!", säger hon, syrligt. "Vi har ett larm i den disken. Så fort temperaturen blir för hög, börjar hönsen att larma." "Då har nog larmet pajat", säger jag och börjar öppna påsen, där hönsaromen utvecklats till stridsgas. Personen tar ett steg bakåt, men hävdar fortfarande att det inte kan vara något fel på varan.

Då börjar jag plötsligt känna mig dum, så väldigt dum. Vad håller jag på med, egentligen? tänker jag. Springa runt med en stinkande påse... Jag kunde ju glömma alltihop och låta bli att bråka... Det är ju inte hela världen att kycklingen var en stinkbomb. Nej, jag skulle ha kastat eländet redan igår. Direkt i soptunnan. Och låtit bli att bråka.

Direkt i soptunnan - och låtit bli att bråka.

Men så hör jag liksom en inre röst i mitt huvud som säger att "Nu får du inte mesa ur, Åsa!" Så istället för att skämmas, lämnar jag över påsen, nu halvöppen, till personen. Hon råkar få en liten dunst av stridsgasen i näsan och backar förskräckt. Men - hon tittar fortfarande misstänksamt på mig, trots att jag visar kvittot. Motvilligt går hon iväg för att få en "second opinion" av en kollega. Hon och kollegan tittar kritiskt ner i påsen, håller andan och vacklar så iväg med påsen till affärens bakre regioner. Sedan får jag en lapp jag kan kvittera ut i kassan.

Seger! Victory! Men - hur kommer det sig att jag ändå kände mig både bråkig och jobbig? Måste fundera över denna rädsla för att ställa alldeles rättmätiga krav. Vi har rätt att äta gott, att tunnelbanan kommer i tid, att vi får ett jobb som passar oss, att vi får en någorlunda bekväm ålderdom, att vi får hjälp när vi är sjuka. Får vi inte det - då ska vi protestera. Det är civilkurage och inte rättshaverism!

Kalkon - inte heller så fräsch...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner