söndag 11 november 2012

En teckning till Fars Dag

När jag undervisade på en skrivarkurs en gång, fick jag en väldigt ovanlig elev. Hon var några år äldre än jag och hade nog levt ett hårt liv. Hon hade druckit absint i Paris och brottats med en törstig kamel i Saharaöknen. Nu hade hon besegrat en svår cancer och börjat skriva. Hon såg både lite arg och misstänksam ut när vår allra första lektion började. Hon sa inte så mycket, log lite snett och fällde kanske någon kommentar. Men när lektionen var slut, kom hon fram och dunkade en tjock pärm i bordet framför mig. "Här har du!", sa hon. När jag kom hem började jag läsa de maskinskrivna sidorna - med stigande förvåning. Här var en stor berättare, en riktig författare. Det var korta berättelser om en liten brådmogen flicka i nordligaste Finland - från småbarnsåren och framåt. En flicka osedd av de vuxna, missförstådd, illa hanterad. Men med att öga skarpt som en kamera - en kamera som aldrig glömde.


Norrsken över snön.
Ett viktigt tema i kvinnans
berättelser om sin barndom.

Under skrivarkursens gång, arbetade vi med hennes texter. Idén att ge ut en bok växte fram. De andra kursdeltagarna läste och diskuterade. Hon blev en leende och glad kvinna, stolt över sina texter och fylld av energi började hon fundera på om det inte också kunde vara illustrationer i hennes bok. Det fanns både gamla foton och barnteckningar som direkt avbildade det hon skrivit om.


En stolt liten flicka.

En dag berättade hon en historia som ännu inte blivit till text. Det fanns en teckning, som hon nu skulle gå hem och leta efter och som den här texten skulle handla om. Så här berättade hon:

"Den lilla flickan var åtta år och i skolan skulle man rita en teckning till pappa på Fars Dag. Fröken lade ut stora vita papper på alla bänkarna och barnen fick välja färgpennor. Den lilla flickan valde de allra finaste färgerna hon kunde tänka sig. Nu skulle hon måla något riktigt vackert till sin pappa som hon tyckte så mycket om. Hon skulle rita av honom. Som ett slags porträtt.

Hon arbetade länge med sin teckning. Hon slutade inte förrän hon kände sig riktigt nöjd med den.
När skolan var slut för dagen, sa fröken att hon skulle samla in alla teckningarna och sätta upp dem i klassrummet, så nästa dag skulle det vara som en konstutställning i klassrummet.

Den lilla flickan kunde knappt sova den natten - så spänd var hon inför morgondagen, då hennes fina Fars Dags-teckning säkert skulle sitta längst fram bland alla teckningarna. Men - när hon kommer in i klassrummet på morgonen, kan hon inte hitta sin teckning någonstans och hon känner hur tårarna vill komma fram i ögonen. Hela dagen går som i en dimma. När skoldagen är slut och alla barnen gått hem och den lilla flickan sitter kvar i sin bänk, kommer fröken fram. Hon säger: 'Du förstår, din teckning kunde jag ju inte sätta upp. Den var fin, visst var den det, men så kan man inte rita sin pappa - sånt vill ju ingen se, förstår du väl!' Flickan skämdes så förfärligt att hon knölade ner sin teckning i skolväskan, sprang hem och gömde den längst ner i byrålådan..."

Min elev slutade sin berättelse och vi satt alla tysta. "Men", frågade en av de andra eleverna, "vad hade du ritat då? Eftersom fröken gjorde så där, menar jag?"

"Jo", svarade hon. "Jag hade ritat pappa när han sitter vid bordet under kökslampan med sin flaska brännvin och ett glas. Han var ju alkoholist och söp skallen av sig varenda helg. Men jag älskade honom ändå. Han var en fin pappa iallafall."


Kanske kommer det en dag en bok...

Efter ett år lades skrivarkursen ned. Studieförbundet hade inte råd att fortsätta med den sortens kurser. Såvitt jag vet blev den ingen bok. Men - å andra sidan - det är aldrig för sent. Vem vet? Kanske kommer det en dag en bok som handlar om en liten flicka i nordligaste Finland som ritade en teckning till sin pappa på Fars Dag. Och som brottades med törstiga kameler och drack absint i Paris. Köp den boken då - för den är väldigt bra!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar