Den frågan blev väldigt aktuell ikväll när jag satt och degade i TV-soffan och tittade på Veckans brott med Leif G W Persson. I slutet av programmet presenterades en film som kommer att ha premiär nu på fredag. Filmen heter Callgirl och skildrar - i fiktiv form - den bordellhärva som utmynnade i den s.k. Geijeraffären. Filmen lär bl.a. handla om en 14-årig flicka som köps och utnyttjas av landets socialdemokratiske statsminister. Statsministern namnges inte i filmen - men eftersom den utspelas i mitten av 70-talet är det inte svårt att gissa, att det måste vara Olof Plame som avses. Regissören intervjuas i programmet och svarar att det inte alls behöver vara just Palme. Det handlar bara om en socialdemokratisk statsminister som tydligen har pedofila böjelser.
En av Olof Palmes söner intervjuas också i programmet. Han överväger nu att stämma regissören för skymfande av en avliden person. När regissören får höra detta, svarar han bara att den konstnärliga friheten skall vara okränkbar. Underförstått: vi vill väl inte införa censur i vårt demokratiska land??
Leif G W Persson var själv en av dem som undersökte bordellhärvan och han intygar i programmet att Olof Palme absolut inte var inblandad. Palme är "inte med ett enda kommatecken" omnämnd i den mängd av rapporter som finns om fallet, säger han. Och ändå väljer regissören att i sin film skildra en socialdemokratisk statsminister med pedofila böjelser.
 |
| Filmaffischen till Michael Marcimains Callgirl. |
Det som fastnar på en människas näthinna sitter kvar där - för alltid. Bilder ärrar. Rykten blir till sanningar. Lögner också. Och med den oerhörda teknik som filmer är producerade med numera - så överväldigande, så starkt, så övertygande, så nära inpå - går det inte att värja sig. Bilden etsar sig fast och en ny historia är plötsligt skapad. På bekostnad av den gamla, som glöms bort för att den inte var lika slående överväldigande, även om den var sann. I vår tid av historielöshet är detta farligt. Den unga generationen som inte upplevde Olof Palme, som inte känner till turerna kring justitieminister Geijers hor-kontakter, kan ju tro att Callgirl - ändå - måste skildra sanningen. Den är ju så övertygande, stark och trovärdig. Visst var det väl så - ändå...
Det finns en parallell - inte inom samma genre, men ändå lite jämförbar. Fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin gjorde tidigare i år ett fotomontage som föreställer kungen och hans närmaste grabbkompisar ätande pizza från Camilla Henemarks nakna kropp. Bilden är skickligt gjord och har något av den detaljerade mäktighet som man kan se i gamla barockmålningar. Det blev turbulens i medierna - men konstnären hävdade envist sin frihet att få uttrycka vad hon vill, utan att bli censurerad.
 |
| Kan den konstnärliga friheten verkligen få sträcka sig hur långt som helst? |
Ärligt talat tror jag att det visst kan ligga sanning i Ohlson Wallins fotomontage. Men det är inte det som är det intressanta - utan hur bilden drabbar oss som ser den. Just i kraft av sin perfektion, sin skickliga komposition, övertygar den, etsar den sig fast på näthinnan och gör att man alltid kommer att se på kungen som en i gänget av pizzaätande playboys i kostym. Och vad är det drottningen sopar in under mattan??
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar