Diktare: håll fanan högt!

I huvudstaden finns det en tidskrift som heter Situation Stockholm. Den är de hemlösas egen skrift och den säljs av de hemlösa själva ute på stan. Situation Stockholm bevakar främst de hemlösas intressen, men skriver också om kultur och samhällsfrågor - med särskilt fokus på hemlöshet och utanförskap. Ibland står det en hemlös utanför mitt Hemköp och erbjuder ett exemplar. Jag brukar försöka se så upptagen ut som möjligt - för att slippa betala de där femtio kronorna. Pinsamt och samvetslöst... Jag känner mig alltid lika skamsen där jag smyger förbi med de fullproppade matkassarna. Ångest blir det, för man vill ju vara godhjärtad och ha ett aktiverat socialt samvete. Inte vara en smitare som bara tänker på sitt eget och familjens välmående. Och jag har - faktiskt - ett samvete. Gränsen mellan ett etablerat liv med villa, volvo och vovve och varma element och mat på spisen och ett liv i kalla trappuppgångar med madrass av wellpapp och täcke av gamla tidningar kan vara skriande lätt att överskrida. Det förstod jag när jag volontärjobbade som öppet-hus-värdinna i en stor församling i city.

Gränsen mellan ett gott liv och ett liv på gatan med en madrass av wellpapp
kan vara skriande lätt att överskrida.

Men om jag ser den hemlöse tidskriftsförsäljaren imorgon, då ska jag kliva fram och be att få köpa ett exemplar, för där är en intervju med Stig Larsson. Inte Stieg Larsson som skrivit de kioskvältande Millenniumböckerna, utan Stig, en författare som är allt annat än kommersiell. Ärligt talat vet jag inte tillräckligt mycket för att uttala mig om hans produktion. Det enda jag egentligen vet är att han debuterade med romanen Autisterna och blev berömd över en natt - någon gång i slutet av 70-talet och att han skrivit en av de allra bästa teaterpjäser jag någonsin sett: VD. I TV-versionen gestaltar Ernst Hugo Järegård en chef som tränger sig på hemma hos en anställd och förnedrar och krossar hans familj. En knivskarpt otäck studie i den grymhet som föds ur skräcken för utanförskapet.

Dramatikern och romanförfattaren Stig Larsson.
Håller fanan högt.

I dagens DN står en mycket liten notis med ett citat av Stig, troligen hämtat från intervjun i Situation Stockholm: "Jag tar snart jobb på Norra Kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning. Hellre det än att hora och skriva själlöst för pengar."

Så säger Stig, med anledning av att författarna i Sverige fått allt svårare ekonomiska villkor. Jag blir så ledsen. Så jävla ledsen. Författarna - de som sätter ord på det vi andra känner, men inte förmår uttrycka. Som formulerar det vi ännu inte ens tänkt. Som ger oss drömmar, visioner och fantasi. Som ger oss tröst när vi sörjer, som ger oss skratt, som låter oss fly undan till nya, okända platser när vi inte orkar med vår verklighet. Som berikar vår tanke, vårt språk och vår fantasi. Författarna - de skriver romaner, dikter, noveller, dramer, filmmanus. Men... de kan inte försörja sig på sin konst. De får jobba i hemtjänsten eller på kyrkogården för att ha råd att skriva, för att ha råd att ge oss näring för våra själar. Vilken grym paradox! Visst finns det författare som lever gott på sina texter, men de är lysande undantag.

Får jag göra en lite elak jämförelse? Jan Guillou tjänar förmodligen astronomiska summor på sina böcker om Arn och Hamilton, medan Stig Larsson - som aldrig skulle producera något lättsmält eller gottköpsaktigt - får kratta på kyrkogården för att få mat på bordet och hyran betald. Det borde inte vara så. Det borde vara tvärtom. Ju djupare och själfullare texter - desto mera pengar. Men så är det inte. Det är precis tvärtom...

Jag vet inte hur min idol poeten Bruno K. Öijer har det ställt med sin ekonomi, men såvitt jag vet har han alltid envisats med att vara bara diktare - och inget annat. En vår tids Orfeus - den regnvåta asfaltens och storstadens uttolkare.

Håller också fanan högt.
Bruno K. Öijer.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner