onsdag 14 november 2012

Jag älskar skolan!

Smaktalibanen (= jag själv. Smaktalibanen dyker upp i mitt tidigare blogginlägg Skit eller mästerverk?) har en nära kompis. Den kompisen heter Skolfascisten och det är också jag själv. Dessa två kompisar trivs väldigt bra ihop och har stort utbyte av varandra, de är nog egentligen släkt, tror jag. Idag var de på utvecklingssamtal i skolan med min yngsta dotter. Jag gillar verkligen skolmiljön. Bänkar och pennvässare, korridorer med skåp. Gröna tavlor med kritor och bokhyllor och katedrar. Och så alla lärare med block och pärm under armen. Och alla roliga böcker.


Klassrummet - plats för tänkande och utveckling.

Ibland undrar jag varför jag inte valde att bli lärare när jag var ung. Då hade jag ju absolut inte varit arbetslös idag, eftersom det råder lärarbrist. Antagligen beror det på att alla mina gamla förfäder var lärare, ända sedan bronsåldern - och just därför skulle jag protestera och göra tvärtom. Min farmor t.ex. var en mycket engagerad lärarinna. Hon pratade oupphörligt om sina elever och hade till och med en liten minipulpet med minigriffeltavla i sitt hem i Lidköping. När jag var liten och kom på besök fick jag leka skola med farmor. Det var jättekul och vi njöt nog lika mycket båda två. Ibland fick jag fylla i sådana där blåstenciler som luktade så gott - då var det extra roligt.


Riktigt små elever gillar kritor och griffeltavla.

Lärare måste vara ett av de allra viktigaste jobben i vårt samhälle. Utan lärare, inga nya kunskaper. Utan kunskaper, ingen demokrati, ingen vetenskap, inget framåtskridande. Och tänk vad mycket en bra lärare kan betyda för hur det går i livet för en elev. Min yngsta dotter har haft stor tur. Hon har fått en lärarinna i matematik som går utanpå det mesta, men så kommer hon inte från Landet Lagom heller. Hon kommer från Polen och där räknar man "med stövlarna på". Istället för att sitta och grotta i de gamla böckerna, ser hon matematiken som en konstart, som gåtor som ska lösas, som mysterier som ska förklaras. Hon ser matematiken i ett fågelperspektiv - där uppifrån ser man hur de tråkiga siffrorna liksom bildar mönster och oväntade sammanhang.


Lillasysters mattelärare ser matematiken ur ett fågelperspektiv.
Mönster blir synliga, som man inte ser på nära håll,
när man sitter och räknar i matteboken.

Matematiken blir lika spännande som en deckare. När Lillasyster kommer hem från skolan, kan hon berätta om matematiska problem med lysande ögon. Då blir jag avundsjuk, för jag hade inte alls lika stor tur med mina mattelärare under skoltiden... Tidigare i höstas träffade jag Lillasysters matematiklärarinna på en skolsammankomst. Jag gick fram till henne för att prata lite. Det som slog mig direkt, var hennes brinnande engagemang. Hennes ljusblå ögon strålade när hon berättade om sitt ämne och om hur roligt det var att undervisa. Och om hur oerhört viktigt det är att kunna räkna. Jag håller med, helt och hållet.

Jag brinner också - för grammatik. Grammatiken är lika viktig som matematiken - och precis lika spännande och rolig. Men det ska jag återkomma till imorgon.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar