Måste man älska sina föräldrar?

Igår skrev jag om en man och hans sjuke gamle far som jag sett på TV. Fadern var nära att dö, men sonen kunde ändå inte komma sig för med att säga att han älskade honom. Sonen plågades svårt av sin oförmåga, det var både ångest och vånda. Nu kunde man ju i det aktuella fallet tydligt se, att han verkligen älskade sin gamle far. Och även om sonen aldrig sade de där orden, tror jag säkert att fadern ändå upplevde hans kärlek.

Men alla älskar inte sina föräldrar. Måste man göra det?

Jag tycker inte det. Alla föräldrar gör sig faktiskt inte förtjänta av sina barns kärlek och vördnad - ibland inte ens av deras respekt. Det finns faktiskt de som absolut inte bör ha barn. Jag har två exempel. Ett som jag upplevt själv och ett som jag läst om.

Exemplet jag läst om är Jan Myrdals skildring av sin tidiga barndom. Boken heter just Barndom. Det var längesedan jag läste boken, men minnet av den hånade och utfrusne lille pojken är fortfarande smärtsamt tydligt. Den lille Jan var tjock och butter och blev ständigt kritiserad. Bland annat förevisades han av sin berömde far för gäster som kom på besök till hemmet - som en demonstration av en lustigt sur liten tjockis. Fadern ironiserade över sonen och gästerna skrattade. Sedan fick han gå och lägga sig. Familjens övriga barn - två små flickor - drabbades alls inte av en sådan behandling, varför Jan förstås upplevde sig som oönskad och misslyckad.

Familjen Myrdal med sonen Jan i slips och keps.

Som vuxen skrev han så Barndom, där han levererar en svidande kritik av dessa nästan helgonförklarade föräldrars uppfostringsmetoder. Skammen han känt som liten pojke hade förvandlats till hat. I skarpaste ljus berättar han detaljerat om hur de kränkte hans självkänsla; den ironiske och elake pappa Gunnar och den iskallt iakttagande mamma Alva. Småsystrarna tog illa vid sig och förklarade i media att storebror var en lögnare som försökte svärta ner sina berömda föräldrar. Såvitt jag minns uppstod en schism mellan syskonen, som aldrig kom att överbryggas. Skildringen var kanske inte sann i småsystrarnas ögon - men den var sann i Jans ögon. Och det räcker, tycker jag. Han blev alldeles uppenbart kränkt och den sanningen är lika verklig som någon annan.

En skakande skildring av hur föräldrar
kan kränka sitt barn.

Så till min verkliga upplevelse. När jag var liten hade jag en kompis som hade en mamma, en pappa och en lillebror. De bodde i ett stort hus på landsbygden och mamman var en hängiven tjänare av Gud, Jesus, Svenska Kyrkan och Moralen. Ibland på somrarna bodde jag någon vecka hos dem - innan mina föräldrar kunde ta semester. Mamman var dominant och ville alltid vara i centrum, och man kunde aldrig riktigt veta om hon skojade eller menade allvar, om hon var rädd på riktigt eller bara försökte skrämmas. Båda barnen var sängvätare och lillebror brukade stängas in i källaren om han inte gjorde som han blev tillsagd. Jag minns tydligt hans förtvivlade skrik och bankandet på källardörrens baksida.

En dag sa mamman, att ikväll ska vi ha roligt - vi ska grilla bananer och äta glass. Vi barn jublade. Vad kul det skulle bli. Som omväxling mot hennes ständiga hot om stryk och källargubbar. Min kompis och hennes lillebror var lyckliga och förväntansfulla - fast ändå lite avvaktande, något som jag inte riktigt kunde förstå. Så kom kvällen. Inga bananer i sikte. Ingen glass heller. Jag började känna att något inte stod rätt till - men väluppfostrad som jag var, vågade jag inget säga. Klockan gick och till slut blev det dags att lägga sig. Då tog jag mod till mig och frågade när det skulle bli dags för de där grillade bananerna. Mamman blev fullständigt rosenrasande. Vad menade jag?! skrek hon och fäktade med armarna. Hur skulle det finnas tid till sånt - så här sent?! Grillade bananer - vad skulle det vara bra för??

"Grillade bananer - vad skulle det vara bra för?!"

Jag var totalt tillintetgjord. Fattade ingenting. Hade jag missuppfattat alltihop? Jag rusade upp på övervåningen där min kompis och hennes lillebror redan satt i sina sängar, klädda för natten. De tittade allvarligt på mig och sa, att så brukar det vara. Sån är mamma. Det får man räkna med.

Jag har inte träffat min barndomskompis och hennes lillebror på över trettio år. Men jag vet att mamman fortfarande lever och jag undrar ibland om hennes barn älskar och vördar henne. Det hoppas jag att de inte gör. Faktiskt.



Copyright: Åsa Adolfsson Wallner