Vem är konstnär?

"Jag är ett geni", säger Stig Larsson i en intervju i dagens DN. Han har utan tvivel rätt och han vet om det, annars skulle han inte ha offrat allt för skrivandet. Nu kommer han ut med en ny roman När det känns att det håller på att ta slut - den första på över tjugo år. Här berättar han om sitt liv, sitt skapande och hur han lyckades komma ur sitt drogmissbruk.

Stig Larsson - igen.

Så får han frågan vad recensionerna betyder för honom. Läser han dem? Han svarar att han brukar bli "nedskriven" av Stockholms-recensenterna. Men han är van, säger han. Jag antar att han menar luttrad. Hans egen teori är att recensenterna egentligen är avundsjuka konstnärer och författare "in spe", som inte står ut med att någon lyckats bättre än de, kommit djupare än de. Så har det varit i 200 år, konstaterar han. "In spe" betyder "i förhoppning" på latin, att man hade hoppats på att bli en skapande konstnär, men inte nådde ända fram - inte orkade offra allt på skapandets altare. Istället stannade man halvvägs - och blev en sådan som bedömer dem som orkade släpa sig ända fram. Åtminstone recensent, analytiker eller kritiker, alltså.

Under min tid som redaktör på den kungliga musikaliska akademien mötte jag många kompositörer. Flera av dem var rädda för att läsa vad recensenterna skrivit om deras verk - om de överhuvudtaget blev spelade, alltså. En del läste aldrig vad som skrevs. De vågade helt enkelt inte. För hade de gjort det, kanske de aldrig mer skulle våga komponera igen. Och de som skrev kunde vara elaka - väldigt elaka, just i kraft av sitt stora kunnande. Och hur kom det sig att de kunde så mycket? Jo, för de hade studerat komposition. De hade också velat bli tonsättare. De hade haft stora klingande visioner - men när de skulle sätta igång med det tunga hantverket, då infann sig inte den där gnistan, det där glittrandet och flödandet som man kallar inspiration och geni. De förstod att de aldrig skulle bli mer än skickliga hantverkare, aldrig nå ända fram. Bättre då att analysera det som andra skapat - och kanske hitta några svagheter. Jag tror att Stig Larsson har gissat helt rätt.

Min egen pappa musikprofessorn var alldeles säkert en av dessa som inte orkat ända fram. Han blev vetenskapsman istället och analyserade vad andra komponerat. Han gjorde det med ett djup och en insikt som var oerhörd - och det berodde förstås på att han egentligen också velat komponera. Han kunde skriva mycket elakt, smula sönder ett musikaliskt bygge till småsten. Analysen var knivskarp, men bakom den fanns alldeles säkert drömmen om det egna komponerandet. Men den där sista, lilla gnistan som kunde tända den stora skaparelden, saknades.

Beethoven - prototypen för det skapande geniet.

Smärtsam slutsats: det finns två sorters konstnärer: de som skapar och de som inte kan skapa något alls, men som kan uppleva det som andra skapat. Att kunna uppleva är också en konst, en stor och väldigt viktig konst. Om dessa upplevande-konstnärer inte fanns, vem skulle då ta emot det som skapats? Utan publik - ingen teater. Utan läsare - inga berättelser. Utan lyssnare - ingen musik. Utan åskådare - inga bilder. Och förresten: utan skrattare - ingen humor, utan mörker - inget ljus. Att kunna uppleva den stora, svindlande genialiteten - det är en stor gåva, det också.

Miles Davis - också ett skapande geni.

Jag kan inte spela trumpet - inte en enda ton kan jag locka fram ur det instrumentet. Men jag kan uppleva den svindlande lyckan av att höra när genialitetens diamant går i dagen. Den som spelar så gnistrande vackert var en skitstövel och kvinnomisshandlare, en superegoist och människoföraktare - men ändå... Det hisnar.

Miles Davis och Marcus Miller Los Feliz, tillägnad arrangören och dirigenten Gil Evans.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner