Hoppa bungyjump - är man stark då? |
När min äldsta dotter var liten och gick på dagis, skulle man förstås fira Halloween. Alla skulle klä ut sig - fröknarna också. Liemannen, monster, häxor, skelett och allt möjligt annat hemskt. En liten pojke hade klätt ut sig till Spiderman, med ansiktsmask och allt. Tuff och modig skulle han vara - en riktig hjälte - och samtidigt lite farligt läskig. Han rusade in i det stora lekrummet med en pistol i högsta hugg. Men plötsligt börjar han skrika på hjälp. Tårarna sprutar. Fröknarna kommer springande. Vad är det som har hänt? undrar de. Jo, skriker den lille pojken - jag har sett något hemskt. Spiderman är här! skriker han och pekar framför sig. Hjälp!! Fröknarna börjar skratta. Men det gör inte den lille pojken. För han har alldeles glömt bort att det finns en jättestor spegel i lekrummet. Fröknarna försöker förklara för honom att det är sig själv han sett, men det kan han inte förstå. Tårarna vill inte sluta. Inte rädslan heller.
Spiderman - stark och modig. |
Det här hände för längesedan, kanske femton år. Ibland ser jag den lille pojken passera utanför mitt köksfönster. Nu är han 19 år och stor och stilig och ser inte ut att vara rädd för något - iallafall inte för Spiderman. Han ser trygg ut där han går. Kanske beror det på att han fick vara rädd den där gången för femton år sedan, att han fick ge utlopp för sina känslor. Visserligen kunde fröknarna inte låta bli att skratta åt honom, men de lyssnade också och tog hans skräck på allvar. Han behövde inte skämmas för att han var rädd.
Att våga visa att man är rädd, är starkt. Att våga säga att man inte vågar, är också starkt. Att erkänna att man är svag är starkt. Att påstå att man aldrig är rädd, är svagt - för det är inte sant.
Den sena kvällens slutsats: man ska aldrig skämmas för att erkänna att man är rädd. Det tyder inte på svaghet, utan på styrka.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar