Att berätta sitt liv

Min kollega och jag ska snart hålla en föreläsning på ett äldre-center - en träffpunkt för dem som passerat det magiska årtalet sextiofem. (Jag skulle ju förstås föredra att kalla det "människo-center", eftersom jag inte tycker om ålderssegregering.) På torsdagarna har de något som kallas för Inspirations-café och då ska vi dyka upp där och prata om ämnet "Sätt ord på din livsberättelse".

Föreläsning.

Detta är tveklöst mitt absoluta favorit-ämne (bortsett från tysk stumfilm och Bruno K. Öijer): den enorma betydelsen av att med egna ord få möjlighet att skapa sin egen livsberättelse. Vad kan vara viktigare än detta? När man berättar framträder sammanhang man kanske inte tidigare sett, orsak och verkan blir tydligare och livets skeenden blir till en helhet - en begriplig och föreståelig gestalt: mitt liv.

Livets skeenden blir till en helhet.

För egen del vinner man just en känsla av sammanhang, en förståelse för sig själv - för sina val och handlingar - kanske ett slags upprättelse. En summering, istället för att bara låta livet passera, utan att fundera över hur det egentligen kom att gestalta sig. Och de andra - de som får lyssna till din berättelse - får lära känna dig, på riktigt, får ta del av dina minnen, dina upplevelser, dina känslor och tankar. Vilken rikedom och lärdom.

Sven Tumba - en av dem som fick
möta sin historia i Här är ditt liv.

Det är ju mest kändisar som får möjligheten att berätta om sina liv - i TV-soffor och självbiografier. Men är det bara kändisar som har något av intresse att berätta? Är det bara framgång och berömmelse som är intressant? Är det inte egentligen så, att alla skulle vilja vara med om just detta: att få berätta sitt liv. Och - framförallt - bli lyssnad på.

Ingen människa är tråkig, inget liv är meningslöst - men det värsta är, att jag tror att många tror att deras liv är just det - meningslösa - eftersom de inte blivit kända och berömda.

Kan ha väldigt mycket att berätta.

Jag vet många som skulle kunna berätta minst lika spännande livsöden som kändisarna - men, det får de aldrig göra, eftersom ingen frågar efter just deras berättelser. Är det rätt att det är så? Nej, jag tycker inte det och jag vill arbeta för att de som vill ska kunna få möjligheten att sätta ord på sitt liv.

Det finns en känd psykoterapeut och författare som heter Ben Furman. Han har skrivit en bästsäljande bok som har titeln: Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag skulle vilja travestera och säga: det är aldrig för sent att få sammanhang och innebörd i sitt liv.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner