Flow och eftertankens kranka blekhet

Är det någon som vet vad ordet "autotelisk" betyder? Inte? Tänkte väl det. Det gjorde faktiskt inte jag heller, förrän idag på morgonen. Begreppet autotelisk innebär att "något är sig själv tillräckligt ända till slutet". Låter det konstigt? Jag håller med. Men nu ska jag försöka gå till botten med vad det är.

Process.

Att en aktivitet är autotelisk betyder att den uppslukar den som håller på med den. Och det är just själva aktiviteten - görandet - som är uppslukande, inte dess mål och mening. Det är processen i sig som är det värdefulla - inte det processen eventuellt utmynnar i. Autotelisk aktivitet behöver inte vara "nyttig" - det räcker med att den är "kreativ". (Det ni - politiker, näringslivsföreträdare och sponsorer...)

Poeten Karin Boye har skrivit så här:

Nog finns det mål och mening med vår färd,

men det är vägen som är mödan värd.

Förmodligen avser Karin Boye att beskriva hela levandeprocessen i dessa ord. Och dikten uttrycker en självklarhet naturligtvis - eftersom allas vårt slutmål heter Döden... Vad vore då livet värt om vägen fram till Finalen inte skulle räknas som värdefull? En ökenlång väntan på Slutet, evinnerligt långdragen och mördande tråkig. Som i Beckets I väntan på Godot.

En evinnerlig väntan. På vadå? Godot?

I dagens DN beskriver medicinforskaren professor Hans Wigzell sina erfarenheter av autotelisk aktivitet - med ett annat ord "flow". Han berättar hur han kunde hamna i ett slags skapande-spiral och under lång tid bli helt uppslukad av just själva sökandet efter en lösning på det forsknings-problem han arbetade med. Tillståndet var underbart - jag skulle tro som ett koncentrat av meningsfullhet. Tvivel, tveksamhet och självkritik försvinner och ersätts av den energi som alstras när skapandeprocessen går på högvarv. Det är just den processen som kallas autotelisk - för att den har sitt eget värde, sina egna måttstockar, sitt eget tempo och sina alldeles egna drivkrafter. Och sina egna lagar.

Hans Wigzell - i flow.

Men den autoteliska aktiviteten kan ha vissa biverkningar också. Hans Wigzell beskriver hur han nästan kunde glömma bort att han levde i en familj, i ett sammahnag som krävde själslig närvaro - inte bara fysisk. Han var så uppslukad av sin autoteliska aktivitet att han inte såg sina barn eller hörde vad hustrun sa.

Jag kan tänka mig att musiker och konstnärer upplever detta autoteliska tillstånd när skapandet går just på högvarv. När inget annat stör tillblivelseprocessen - inte ens självkritiken.

Mozart - också i flow.

Nu ska jag vara personlig. När upplever jag flow? Jo, när jag skriver - och bearbetar min text, knådar den så att den blir rytmisk och plastisk som ett musikstycke, där delarna "krokar i varandra" och i sitt flöde bildar en helhet. Och att den helheten leder framåt i en oavbruten rörelse. När jag lyckas med det, då känner jag mig autotelisk.

Och när min vision av vad jag skulle vilja göra med återstoden av mitt yrkesliv ibland blir tydlig för mig - då känner jag mig också autotelisk. Att få arbeta med människors livsberättelser, att få stödja och inspirera till att människor får möjlighet att via orden få sammanhang och mening med sina liv - det vore en underbar gåva. När jag ibland vågar tänka på den underbara idén, då flödar kreativiteten - ingenting tycks omöjligt. För vad kan egentligen vara viktigare och mera betydelsefullt än att få uppleva sitt liv som en dyrbar skatt av minnen och erfarenheter? Men - så kommer eftertankens kranka blekhet och säger: "Det gåååår inte, fattar du väl?! Det är ingen idé att ens försöka. Ingen vill betala. Glöm den där utopin - den är helt orealistisk - iallafall i vårt samhälle, i vår tid."

Ack ja... Är det så??

Här kommer två mycket autoteliska herrar: Louis Armstrong och Dizzy Gillespie i ett riktigt flow-framträdande. Umbrella Man:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner