Inte så kul med glasögon alla gånger... |
Som liten skadade jag mig ganska svårt i mitt vänstra öga. Och när jag växte upp ville ögat inte läka riktigt, därför fick jag alltid höra av alla ögonläkare, att kontaktlinser - det kunde jag glömma. Men så kom jag till den här ögonläkaren och han tyckte alldeles tvärtom. Klart att du kan ha linser, sa han. Och lycklig rusade - ja, faktiskt rusade - jag iväg till en kontaktlinsoptiker och fick mina linser. Det var en euforisk glädje att slippa de där apparaterna som tynger både på näsan och bakom öronen och att se sin omvärld i naturlig storlek var en lycko-chock. För att inte tala om att se sitt eget ansikte utan skymmande glasögon. Det var helt underbart och jag var djupt tacksam mot min ögonläkare.
Ett litet underverk. |
Men nu är det inte om kontaktlinser dagens text ska handla - utan om att byta spår mitt livet. Och - om det finns någon väg tillbaka om man inte kommer i mål på det nya spåret... En dag när jag kom till min ögonläkare, berättade han att nu skulle han sluta peta i röda och inflammerade ögon. Han hade tröttnat på små-pill och knepiga och svårställda diagnoser, sa han. Nu skulle det bli annat av - grövre grejer, helt enkelt. Jag fattade först inte vad han menade. Skulle han gå över till tarmkirurgi? ortopedi?? Nej, han skulle bli bilmekaniker. Va?? sa jag, med hakan i parketten. Han berättade då att han alltid älskat att meka med bilar och nu hade han äntligen fått en möjlighet att tillsammans med en gammal kompis öppna en bilverkstad. Det skulle bli så härligt, utropade han entusiastiskt. Stora verktyg och stora muttrar och stora skruvar!
Roligare än ögonkirurgi? |
Mitt i livet gjorde jag likadant. Efter 18 år som redaktör i kultursektorn, började jag känna mig onyttig och överflödig. Så jag beslutade mig för att utbilda mig till något som jag verkligen trodde på, som jag tyckte skulle vara både nyttigt och nödvändigt - och roligt förstås: samtalsterapeut. Men säg den lycka som varar... Folk fattade inte att det kostar pengar att gå till en samtalsterapeut, man trodde det var gratis. Men även en samtalsterapeut måste ju leva, så vad gör man då, om ingen vill betala? Jo, då försöker man söka sig tillbaka till sitt gamla område: kultursektorn. Man söker hjälp hos Arbetsförmedlingen Kultur. Men där är det stopp. Tvärstopp. För på Arbetsförmedlingen Kultur får man ingen hjälp om man inte kulturarbetat på tre år. Har man varit borta längre än så, finns ingen hjälp att få. Kulturdörren är stängd.
Stopp för kulturknuttar. |
Nu undrar jag en sak: tänk om min gamle ögonläkare plötsligt ångrade sig? Det kanske inte gick så lysande med bilverkstan? Och trots allt, att meka med bilar är tungt och inte alls lika bra betalt som ett läkarjobb. Ögonläkaren kontaktar Arbetsförmedlingen och ber om hjälp att söka en läkartjänst. Säger de då, att nej - du får ingen hjälp för du har varit borta för länge? Knappast! Alldeles säkert får han hjälp att hitta en ny ögonläkartjänst - för ögonläkare behövs.
Ögonläkare behövs. |
Och ingenjören som tog en paus och utbildade sig till drogterapeut. Det gick inte så lysande det heller, minsann. Det fanns för många drogterapeuter "out there". Får han ingen hjälp om han vill tillbaka till tekniken? Jodå. Det får han - för ingenjörer behövs. Och sjuksköterskan som kände sig utbränd och började utbilda sig till trädgårdsarkitekt istället? Efter några år upptäcker hon att även om alla vill ha en fin trädgård, är det ingen som vill betala för hennes insatser. Får hon ingen hjälp att komma tillbaka till vården? Jodå - självklart. För sjuksköterskor behövs. Och lärare och sophämtare och kockar och fordonstekniker och tandläkare och affärsbiträden. Alla är de behövda.
Väldigt behövda. |
Det måste vara underbart att vara behövd och efterfrågad! Det är något som vi kulturarbetare tyvärr känner mycket, mycket sällan. Om någonsin.
Här kommer en man som bytte spår - från rock till renässans. Men det gick bra. Och skulle han vilja backa tillbaka, är rockens dörr med all säkerhet inte stängd: Sting sjunger Dowland. (Edin Karamazov ackompanjerar)
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar