torsdag 13 november 2014

Alla är inte krigare

"Han förlorade kampen mot cancern", står det ofta i tidningens dödsrunor. Eller "Hon kämpade in i det sista". Det står om strid, om motstånd och styrka. Varför formulerar man sig så? Jo, för att det handlar om ett krig mot sjukdomen. Underförstått: den som drabbats ska kämpa mot sitt orättvisa öde. Mobilisera all sin kraft för att brotta ner tumören. Förklara krig mot invasionen och skydda sin kropp och sin själ med alla till buds stående medel. Det handlar om kampen mellan liv och död.


Kim Anderzon - kämpade
mot sjukdomen in i det sista.

Skådespelerskan Kim Anderzon är ett exempel på en sådan kamp - ett strålande exempel. Hon stod på scenen ända tills bara några dagar återstod av hennes liv - svårt plågad av smärtor. På frågan hur hon orkade, svarade hon att teatern var hennes allt. Det var hennes stora glädje att få ge publiken en upplevelse, då kände hon sig levande och stark och lycklig, hur dåligt hon än mådde.


Kim Anderzon på scenen.

Men - om man inte orkar kämpa då? Om striden blir för hård och den invaderande fienden alltför oövervinnerlig? Anses man som svag då? Anses man som sämre om man ger upp och låter sig övermannas och besegras utan att in i det sista bjuda motstånd? Jag vet inte. Men jag tror att det finns något som gömmer sig bakom alla krigsmetaforerna - och det är ett förakt för svaghet och nederlag. Att vara stark - vara en fighter, en krigare - anses "finare" än att inte vara det. Att ge upp, sluta kämpa, lägga sig - anses dåligt och tyder på svag karaktär.


Alla kan inte vara likadana.

Kanske är det lite samma sak när det gäller den rättsliga uppfattningen av våldtäktsoffer. Den som kämpar emot, biter, klöser och skriker skuldbeläggs sällan, medan den som ger upp och låter övergreppet ske, ibland bedöms nästan som medskyldig. Detta bara för att man har olika sätt att hantera katastrofen.


En krigare.

"Alla är inte krigare" - är ett svårt ämne att skriva om. Svårare än jag föreställde mig när jag började skriva nu ikväll. Vi människor är olika och att acceptera olikheterna hör till den allra viktigaste lärdomen i livet. Räcker det att stanna där? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi i vårt samhälle måste börja analysera vårt förakt för svaghet, vad det kommer ifrån och vad det kan leda till. Gör vi inte det, blir det inget bra samhälle att leva i.

Återkommer i frågan.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar