Liv och saga

När jag precis hade börjat blogga för två och ett halvt år sedan, skrev jag ett inlägg som hade rubriken Inget liv är tråkigt. Tyvärr blev det något fel med tekniken, så inlägget försvann precis när jag hade publicerat det - rakt ut i cyberspacet. Jag minns att jag skrev något om att alla människors liv är som en saga eller myt. Och den ena myten är inte sämre än den andra.

Ikaros - flög för nära solen.
Det har nog många gjort.

Vem vet vilken berättelse som döljer sig bakom fru Anderssons blygsamma fasad. Eller vad den alltid lika vänlige expediten på Åhléns har varit med om. Eller den ilskne busschauffören som smäller ihop dörrarna mitt framför näsan på dem som vill kliva på? Vem vet? Kanske en berättelse som påminner om Oidipus öde? Eller Ikaros? För vad är egentligen de gamla myterna, om inte omskrivningar av människoöden?

Narcissos - en symbol
för allas vår självupptagenhet?

Ingen människa är tråkig. Inget människoliv är ointressant. Allas våra liv är lika stora och betydelsefulla - presidentens såväl som fiskarens, kirurgens såväl som tiggarens. Storheten ligger inte i graden av yttre framgång, av berömmelse och kändisskap, utan i de tanke- och känslovärldar som vi bär inom oss. En människa kan leva i de allra anspråkslösaste omständigheter och ändå vara stor - lika stor som hjältarna i våra gamla sagor.

Fantomen. Eller kanske tandläkaren?
Eller optikern? Man vet aldrig.

Tänk på alla uråldriga berättelser om kungar och drottningar, om onda troll och häxor. Tänk på de antika myterna om gudarnas liv, om kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont. Det handlar ju om oss och vår kamp för att klara av att leva våra människoliv. Och vad är kungen och drottningen i sagolandet, om inte pappa och mamma?

Mamma och
pappa förstås.

Jag har så många exempel. Jag har mött så många gudar och gudinnor, kungar och drottningar - som inte blivit sedda av så många, kanske inte av några alls, men vars livsberättelser borde göra dem vida berömda. De skulle förtjäna att bli uppburna och beundrade, men istället har de blivit förbisedda och förminskade - och osynliga. Det är synd, tycker jag.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner