Kirurgen som blev arg

Staffan Josephson har arbetat som barnkirurg. Nu är han 84 år. Sedan några år är han helt blind och bor på ett äldreboende i Stockholms innerstad. Eftersom Staffan Josephson, bortsett från blindheten, är en frisk och stark person, vill han gärna komma ut och röra på sig en halvtimme varje dag. Ensam kan han inte gå ut eftersom han ju inget ser. Därför har han ansökt om att få ledsagarhjälp. Men det får han inte. De som bestämmer i Stockholms stad menar att han får det han behöver på äldreboendet, något utöver det ska inte behövas: mat, städning och så fredagsmys med drink, kyrkobesök, herrklubb och målning (hur funkar det när man är blind??). Detta är aktiviteter skräddarsydda för de äldres behov. Men, säger barnkirurgen, jag är inte intresserad av att mysa med några dementa som det inte går att prata med, måla kan jag tyvärr inte och till kyrkan vill jag inte gå, eftersom jag är ateist.

Det är inte helt säkert att alla äldre
uppskattar ett Gudsord på vägen.

Men - nu är det som det är. Och barnkirurgen får träna inomhus så gott han kan. Minst en timme om dagen tränar han på sitt rum. Målningen hoppar han över.

Och det är heller inte säkert att alla
äldre gillar glada toner på dragspel...

Staffan Josephson säger ilsket: "De mänsklig behoven är inte bara att få mat i ansiktet och bli torkad i rumpan". Nu har han dragit Stockholms stad inför rätta. Han vill ha ett underskrivet dokument som garanterar honom en halvtimmes utevistelse per dag.

Att bli äldre är ingen barnlek.

Tydligen vet de som bestämmer vad man behöver när man blir äldre. Mat ska man ju få, förstås. Och hjälp med hygienen, om det behövs. En liten sherry och en småkaka kan man också få, om man har tur och hamnar på ett äldreboende som tillåter att människor i hög ålder smakar lite alkohol någon enstaka gång - fast det får förstås inte bli för mycket, för då kan det bli ett problem.

Lite lättöl kanske.

Jag har bloggat om det förr, detta att äldre människor tycks betraktas som ett särskilt folkslag. Ett folkslag som gillar glada toner, allsång, dragspel, lättuggad mat och ett kristet ord på vägen. Och det konstiga är att så fort man flyttar till ett äldreboende, då ändrar man genast smak. Har man inte gillat dragspel tidigare, så nog börjar man längta efter en glad dragspelstrudelutt så fort man flyttat in.

Snart dags för dragspelet?

Min mamma var en bortskämd dam med ganska speciella matvanor. När hon blev gammal och klen och inte orkade handla sin mat längre, flyttade hon till ett äldreboende. Hon var inte på något sätt dement. Mamma var oerhört nöjd med sitt boende - det var bara ett fel: maten. Den var på intet vis vad hon varit van vid - smakrika rätter med mycket grönsaker. Nej, nu serverades mjölstinna stuvningar och pulverkräm till efterrätt. Mamma var förtvivlad och började gå ner i vikt, eftersom hon inte klarade av att pressa i sig den stabbiga maten. "Det är äckligt och smaklöst!" klagade hon. Jag talade med ställets chef och berättade om mammas klagomål. Chefen tittade frågande på mig och sa: "Men vad konstigt! Gamla människor tycker ju om stuvningar. Det har aldrig varit några klagomål förut. Så konstigt..." Jag frågade om chefen själv åt av äldrematen. "Nej, absolut inte", svarade hon. "Sådan mat vill inte jag ha."

Lättuggat iallafall.

Hur kommer det sig att man som äldre plötsligt, som genom ett trollslag, får helt nya behov och en helt annan smak - i nästan alla avseenden?

Visst är det gåtfullt??

Förresten: min mamma fick till slut hjälp att handla sin mat själv, så att hon kunde få laga sådan mat som hon var van vid och tyckte om. Men - det var på ett villkor: att hon inte talade om det för någon av de andra på äldreboendet. Men det gjorde hon...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner