onsdag 24 september 2014

Störst, bäst och vackrast - minst, sämst och fulast

Igår såg jag på SVT det första avsnittet i den nya dokumentärserien Djävulsdansen. De tre programmen i serien ska handla om hur det är att leva som anhörig nära en person som missbrukar - förälder, make/maka, syskon eller barn.


Programledarna i Djävulsdansen - Ann Söderlund och Sanna Lundell
- båda med egen erfarenhet av att vara anhörig till missbrukare.

Jag förmodar att det gemensamma för dessa anhöriga är att de mycket tidigt tvingats lära sig att lägga sina egna behov åt sidan, för att undvika konflikter och för att ta hand om, gömma undan och skydda. Det handlar om ett ständigt kryssande mellan risker för allvarlig grundstötning. Den personlighet man som anhörig utvecklar blir lyhörd, taktisk och seismografiskt registrerande av minsta krusning som kan förebåda en jordbävning. Att kräva sin rätt - eller ens se att den finns - får komma någon annan gång - senare - i ett annat slags liv. Och risken att senare upprepa mönstret i andra, vuxna relationer, är överhängande. Man tar automatiskt på sig rollen av beskyddare, fixare och stödjare.


Cornelis Vreeswijk. Kan inte ha varit
 helt lätt att vara anhörig till.

Jag har inte vuxit upp med något missbruk, men ändå känner jag igen en del av kryssandet och det försiktiga tassandet. Min mamma var en strålande yrkeskvinna - vacker, populär och intelligent. Men hon var också mycket egocentrisk. Fick hon inte stå i centrum, med allt ljus på sig, då blev det problem. Störst, bäst och vackrast måste hon vara. Annars vändes dessa storheter till sin absoluta motsats: minst, sämst och fulast. Det var därför jag växte upp med plikten att alltid se till att mamma kom först. Och det gällde att snabbt läsa situationen för att kunna anpassa sig och inte "ställa till det", så att störst, bäst och vackrast plötsligt blev minst, sämst och fulast.



Allt ljus på mig.

Självklart var jag rädd för att irritera min mamma och den skuld som jag fick bära om jag satte igång någon kris, kunde kännas tung ibland. Men - jag beslutade mig tidigt för att inte bli som mamma - trots att jag beundrade och älskade henne. Jag hoppas att jag lyckats. Men - det är det bara min omgivning som kan säga.

På ålderns höst, blev mammas egocentricitet ett allt större problem, och nu framförallt för henne själv. Kroppens åldrande gjorde att skönheten i viss mån falnade - och med den självrespekten. Pensioneringen ställde henne i ett slag utanför rampljuset. Och när barnbarnen kom, var hon inte längre i centrum för uppmärksamheten på samma sätt som tidigare. Det blev mörkt kring henne - beckmörkt. Hon gick in i en djup depression. Störst, bäst och vackrast var som bortblåst - nu var det minst, sämst och fulast som regerade. Självföraktet var monumentalt och sorgen över den förlorade skönheten makrokosmisk. Att se denna förvandling var skärande smärtsamt. Men också en insikt att en livshållning som består i att oreflekterat sätta sig själv i första rummet förr eller senare leder till katastrof.


Guldtackor.

Vad vill jag säga? Jo, att svåra erfarenheter är oerhört värdefulla - förutsatt att man blir sedd och lyssnad på och i efterhand får möjlighet att bearbeta dem och i bästa fall använda dem. Jag är helt övertygad om att programserien Djävulsdansen är lika befriande för dem som skapat den som för dem som ser den och upplever det stora i att inte vara ensamma om sina erfarenheter.

De svåra erfarenheterna kan vara guld i en människas utrustning - men om de inte blir sedda, respekterade och använda, kan de istället bli till bly.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar