Bruno K. Öijer och politiken - Att ställa sig innanför

Har politiken blivit en handelsvara?

"Det är hemskt att se alla valaffischer nu som förfular landskapet." Så säger Bruno K Öijer i en intervju i söndagens Dagens Nyheter. På torsdag utkommer hans nya diktsamling Och Natten Viskade Annabel Lee. Öijer är poet och min idol. En man som väljer att ställa sig utanför det trendriktiga, politiskt korrekta och strömlinjeformade. En man som alltid valt att uttrycka sig som känslan kräver - inte som etablissemanget dikterar. Är han en outsider? I viss mån, ja. Men när han framför sina dikter strömmar människor dit för att lyssna. Det är fullt överallt dit han kommer. Hans diktsamlingar hinner knappt komma från tryckeriet, förrän de blir slutsålda och på biblioteken blir de stulna. Hur många poeter kan säga detsamma? Inte många...

Bruno K. Öijer.

Vad kommer Bruno K. att rösta på nästa söndag? Troligen inget parti alls. Troligen blankt - gissar jag. Eller inte alls. Varför? Är han ointresserad av sin/vår samtid? Bryr han sig inte om demokratin? Och kan man välja att ställa sig utanför? Är det försvarbart att avstå sin möjlighet att påverka det politiska livet?

Enda sättet att påverka?

Jag funderar så att det knakar i hjärnan och jag tror att jag börjar förstå vad det är Öijer menar, när han uttrycker sin skepsis inför det politiska spelet. Han ställer sig inte alls utanför. Han ställer sig innanför. Innanför ytan och maskerna. För vad är det egentligen den politiska retoriken handlar om idag? Jo, yta och maskspel. En tävling om vem som kan erbjuda mest och bäst, sätta upp flest skrattande masker.

Vem kan skratta mest?
Blå, röd eller grön?

Vem talar om faran med att sluta tänka själv? Faran med att bli som alla andra - konformera? Faran med att förlora sig själv? Vem vågar berätta hur farligt det är att lyda? Att låta sig förminskas och förnedras? Ingen tar sådana ord i sin mun, för de hör inte hemma i dagens politiska retorik-vokabulär. Inte undra på att vi som ska rösta är vilsna. Inte undra på att det politiska engagemanget bland de unga minskar drastiskt. För vem kan känna tillit till ett maskspel där replikerna är till sammanblandning lika - oavsett vem som säger dem?

Jag tror att det är just det som är svaret på varför Bruno K. Öijers dikter blivit så älskade: de ställer sig innanför och fyller det tomrum som vi andra inte kan sätta ord på.

Här kommer Bruno K. Öijer själv och läser sin dikt Jag frös:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner