tisdag 2 september 2014

Att gräva där man står

Är det viktigt att veta vem man är - egentligen? Varifrån man kommer? Vem man brås på? Det verkar som att det är det. Att forska i sin släkt blir allt populärare. Man vill veta varifrån den stora näsan, det gråa håret, den pessimistiska läggningen kommer. Och den där äventyrslustan? Och kanske längtan till hav eller berg eller vad det nu kan vara. Och så hoppas man förstås att det ska dyka upp någon kändis eller kunglighet långt bak i släktleden också. Eller kanske någon mystisk figur från ett fjärran land. En shejk eller en kinesisk prins.


En avlägsen släkting?

Specerihandlare och backstugusittare och mjölnare är inte alls lika kul att upptäcka, förmodar jag. Komikern och teaterdirektören Eva Rydberg säger i början av programmet Vem tror du att du är?, att hon minsann inte har några direktörer i släkten - arbetarbarn från Malmö som hon är. Men det visar sig vara helt fel. Hennes farfars morfars fars syssling (minns inte riktigt hur det hängde ihop) var kompis med både Carl XIV Johan, Oscar I och Karl XV och chef för både Kungl. Operan och Kungl. Dramatiska Teatern. Eva Rydberg blir både rörd och imponerad - är det därifrån hennes förmåga att leda och inspirera en teater kommit? Hon ser sig lite skeptiskt omkring i de förgyllda salarna på Operan i Stockholm. Så plockar hon upp något ur fickan och sätter på sig: en röd clownnäsa.


Eva Rydberg har en operachef i släkten.

Själv vet jag inte mycket om mina gamla förfäder. Om de två generationerna före mig vet jag mycket - men sedan är det stopp. Eftersom alla har dött är det ingen som kan berätta vilka de bleknade gestalterna på de gamla fotografierna är. En allvarlig gammal gumma som ser bister och svartögd ut där hon blänger under sin bahytt. Hon ler inte det allra minsta - och jag misstänker starkt att det beror på att hon är tandlös. Tänk, vilken värk hon måste ha haft innan alla gaddarna ramlade ur... En lång man med svart slokmustasch och med den stövelklädda foten på en sten och ett gevär över axeln. Kan det vara den mystiske förfadern som gav sig ut i skogen för att skjuta en björn, men ändrade sig och sköt sig själv istället? Någon klarhet får jag nog aldrig - fotografierna är över 140 år gamla - men fantisera kan man ju alltid.


Inte min släkting,
men kanske Conchitas?

Sedan urminnes tider har mina släktingar varit lärare. Troligen är det därför jag alltid känner mig så glad och förnöjd när jag vistas i skolmiljö. Men - varför får jag alltid en sådan hemsk obehagskänsla när jag kommer in i små trånga stugor med korkmatta på golvet och lågt till tak? Eller när jag kommer ombord på båtar? Antagligen sitter det väl någon gammal förfader och lurar någonstans som bodde i en otäck liten torpstuga och avled i ett skeppsbrott.

Återkommer om flera konstiga gamla släktingar - dock inga prinsar eller shejker. Tyvärr...


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar