Det farliga utanförskapet

Det är full rulle i debattsofforna. Den parlamentariska kartan i vårt land har ritats om över en natt. Inget av de traditionella partierna står som valets självklara segrare - även om det blir ett regeringsskifte. Den ende segraren är Sverigedemokraterna som seglat upp och blivit det tredje största partiet. Hur kunde de få så många röster?? Var kommer rösterna ifrån? Och vilka är det som röstar på dem - egentligen? Finns det verkligen så många rasister, kryptofascister och främlingsfientliga människor i vårt demokratiska land? Jag tror inte det. Jag tror att svaret ligger på ett annat plan.

Många lever i utanförskap i vårt land.

Sverige har historiskt sett inte haft någon förutsättningslös diskussion om invandrings- och flyktingpolitik. Det är tabu att problematisera detta ämne - gör man det, då är man rasist. Vi är ett land befolkat av människor som skyr konflikter och känsliga ämnen. Formulerar man en fråga, tycks detta på något sätt innebära att man tar ställning. Frågar man "vitt" betyder det att man tar ställning för "svart". Frågar man "svart" betyder det att man tar ställning för "vitt". Vart har gråskalorna tagit vägen i debatten? Att ställa en fråga om invandringspolitik behöver inte automatiskt innebära att man är rasist. Det är just i frånvaron av gråskalor - nyanser - som extrema åsikter och ställningstaganden kan frodas.

Bildtext överflödig.

Det finns väldigt, väldigt många människor i vårt land som känner sig frånåkta: arbetslösa, långtidssjukskrivna, utförsäkrade, fattig-pensionärer. Det är tysta grupper som lever i ett utanförskap, människor som ingen lyssnar till. De är uppgivna och frustrerade för de vet att ingen vill höra deras alltmer växande vrede. De känner sig inte hemmastadda bland de grupper som politikerna vänder sig till med sina budskap om ett bättre samhälle. När politikerna talar om dem, beskrivs de som en börda - ett samhällsproblem som ska lösas. Inte som någon resurs. Alla vill vi dra vårt strå till den stora samhällsstacken. Men - om ingen vill ha ditt strå, ingen efterfrågar vad just du kan bidra med? Hur känner man sig då?

Vreden växer och med den känslan av att vilja ge igen, att ta revansch, att hämnas. Där är Sverigedemokraternas väljare: de röstar för att hämnas på dem som svikit, för att slå dem som slagit dövörat till på käften.

Här kommer en förnedrad och hämndlysten kvinna som väntar på att våldet ska ge henne upprättelse:
Nina Simone framför Bertold Brechts och Kurt Weills Die Ballade der Seeräuber-Jenny - Sjörövar-Jennys sång/Pirate Jenny:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner