Hålla kärleken levande

Bröllopstårtan.

När man lever som jag och min make - ofrivilligt särbo - får man ofta kommentarer i stil med: "Det måste vara skönt att få ta en paus ifrån varandra!" Eller: "Vad härligt att få vara i fred!" Eller: "Skönt att få lugn och ro!" Och ibland faktiskt (en f.d. kollega till min make): "Skönt att slippa frugan i helgen, eller hur?"

Förlåt, Selma lilla...

Jag brukar svara allvarligt att så är det inte alls. Tvärtom faktiskt. Men - då blir den som fällde kommentaren oftast lite paff, nästan lite sur. Man ska skratta med och säga att: "Jaa, guud så skönt att få vara för sig själv!" Annars har man liksom dragit ner byxorna på den andre och snutit honom /henne på poängen. Den motsatta kommentaren, får jag ytterst sällan: "Vad jobbigt det måste vara att lämna varandra hela tiden! Vad tungt med så många uppbrott!"

Att vara i fred och för sig själv - är det meningen med äktenskapet? Jag trodde att det var tvärtom; att det var tillsammans man skulle vara. Varför ska man annars gifta sig? Det komiska är, att de som fäller de här kommentarerna alltid är gifta eller sambo. Jag undrar hur det kommer sig. Är det så att de är trötta på sin partner? Eller är det så att de egentligen inte alls vill leva nära någon annan? Man kanske bara håller ihop av praktiska skäl eller av ren slentrian. Eller är det pinsamt att erkänna att man är beroende av någon annan och inte så självständig som man tror att man måste vara? Eller är det så att kärleksglöden falnat?

Har glöden falnat?

Måste kärleken falna för att man lever tillsammans? Måste den lyckliga kärleken alltid gå detta öde till mötes - att förlora sin kraft och sin glöd? Medan den olyckliga kärleken - den som aldrig blev fullbordad - bevarar sin glöd i kraft just av att den aldrig fick brinna? Är det kanske rädslan för att kärleken ska falna som gör att folk tror att det är så mycket bättre att leva som särbo? För lever man nära och nöter på varandra - då dör kärleken? Jag vill inte tro att det är så. Det finns många sätt att döda kärleken - lika många sätt som att hålla den levande.

Men en sak är helt klar: det är den olyckliga kärleken, den som lever i minnet och skär i bröstet och aldrig tycks falna, som skapar de vackraste sångerna med den starkaste känslan. Här kommer en riktigt bitterljuv sång om (sviken?) kärlek: Jennifer Brown sjunger Never been here before:

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner