Av med hatten!

Du ska se snygg ut, du ska vara rapp i käften. Du får absolut inte sväva på målet eller se tveksam ut. Du får inte göra fel, skratta olämpligt, titta snett eller bli skrämd, mållös eller arg. Du får under inga omständigheter tappa fattningen. Du ska helt enkelt vara perfekt. Stark, vacker, färgrik, media-anpassad, påläst och oerhört stresstålig.

Partiledardebatt.
Här gäller det att leverera.

Vilka är det jag menar? Jo, våra politiker förstås. Oavsett vilken färg de har, beundrar jag dem för deras oerhörda tålighet, flexibilitet och verbala förmåga. Vem skulle orka att ständigt bli grillad av journalister som inte längre nöjer sig med en artig fråga och ett intetsägande svar. Nu är det tuffa tag som gäller: upp till bevis, annars grillar vi dig.

Jag vet att det finns något som heter politikerförakt. Jag tror att det kommer sig av en enda sak: svårigheten att svara "ja" eller "nej" på en fråga. Intervjuaren frågar: "Kommer ditt parti att återinföra värnplikten?" Svaret blir sällan ett klart "ja" eller ett klart "nej". Är det en svaghet att inte kunna svara så? Eller är det istället en bild av hur det faktiskt förhåller sig? Verkligheten är en komplex företeelse, som inte bara styrs av politiker, utan av osynliga trender och underjordiska flöden och fluktuationer. Det går inte alltid att svara ett klart "ja" eller ett klart "nej". Det är kanske både klokare och mera sanningsenligt att svara ett tämligen oklart "kanske". Om man vill vara realist iallafall. Trots journalisternas - och kanske även väljarnas -  missnöje.

Skarpa utfrågare: Mats Knutson och Anna Hedenmo.
Vem skulle klara av dem? Inte jag, iallafall...

Att våga säga "jag vet inte" anses i de flesta sammanhang vara något bra. Det tyder på mognad och eftertanke: man kan ju inte veta allt. Det kan ingen. Men - den politiker som på en viktig fråga svarar : "Jag vet faktiskt inte...", den vinner inget förtroende. En politiker ska veta. Tro - det kan man göra i kyrkan.

Fullt i rabatten.

Jag har absolut inga sympatier för Sverige Demokraterna och deras isolationistiska politik, men efter att partiledaren Jimmie Åkesson blev tillfrågad om han avser att söka hjälp för sitt eventuella spelberoende, kan jag ändå inte känna annat än förståelse. Åkesson svarade att han inte ens hunnit reflektera över sin psykiska hälsa under den hektiska valrörelsen. Däremot - efter valet - skulle nog alla politiker som levat i skottgluggen så länge, behöva någon form av samtalsbehandling.

Där tror jag honom. Så - oavsett partikulör: av med hatten för dessa ideologiernas oförtröttliga gladiatorer.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner