Ska man väcka den björn som sover?

Grizzly.

Är det farligt att vara allvarlig? Är det farligt att prata om svåra känslor och upplevelser? Vissa - ganska många - tycks faktiskt tro det. "Man ska inte väcka den björn som sover", heter det ju i det idiotiska ordspråket. Självklart beror det förstås på vilken sorts björn det handlar om. Är det en liten tvättbjörn som bara är onödig att nämna, spelar det ingen roll om den får sova. Men om det är en ilsken grizzly eller ännu värre - en rasande kodiakbjörn, då är det en helt annan sak. Då måste björnen väckas, så att den inte ställer till med problem när den ligger där och trynar.

Kodiakbjörnen - bör den väckas?

Naturligtvis är det varken grizzly, kodiak eller kragbjörnar det handlar om - utan om svåra känslor och tankar som vi bär på och som växer och sväller och skapar sorg, vrede och frustration om vi inte gläntar på locket, skärskådar dem och pratar om dem. Alla vi människor har björnar som behöver motioneras ibland. Från det att vi är små samlas björnarna. Och det är inte så att de inte påverkar oss när de sover. Tvärtom. Det är när de ligger där i sitt ide och sover i mörkret, som de påverkar oss som allra mest. Och det är heller inte så, att om björnarna sovit väldigt länge - ända tills man blir gammal - att de liksom förlorar i kraft.

Kan surna till ordentligt om den inte
får komma ut och motionera ibland.

För ett par år sedan försökte jag för första gången skapa intresse för stödjande samtal för äldre människor. Jag hade på nära håll upplevt det enorma behovet av att få sätta ord på det svåra, att bli lyssnad på och respekterad - ett behov som på intet vis blev tillgodosett, bara bortviftat och ignorerat. Jag föreställde mig att en pensionärsorganisation vore det bästa stället att presentera idén på, så jag ringde och bokade tid hos den lokale ordföranden. Han var vänlig, men förstod nog inte riktigt när jag i telefonen berättade lite om mina tankar om stödsamtal. Så gick jag dit. Den vänlige mannen visade mig runt i lokalerna och berättade om de olika aktiviteterna. Bingo, bridge och boule, kaffe med bulle och allsång. De äldre hade fullt upp hela tiden, sa han stolt. Och något behov av att prata om sorger och bekymmer fanns då verkligen inte. Till sist vågade jag mig på att fråga om det inte fanns några av de äldre som han trodde kunde tycka att det vore värdefullt med stödjande samtal. Men det trodde han inte. För, som han sa, prata allvar och tråkigheter ska man inte göra. Då väcker man den björn som sover.

Dags för väckning?

Den sena kvällens slutsats: väck björnarna och lufta dem lite försiktigt. Då och då. Och gärna i sällskap.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner