Resenärer

Det kan blåsa kallt högt däruppe på toppen. Särskilt om man inte har en tillräckligt varm kostym - eller om kostymen kanske inte är så välskräddad och lite för stor. Men - uppe är man iallafall.

Det blåser kallt uppe på toppen ibland.

Att anträda resan uppåt kan förstås vara behäftat med en del problem - men själva resandet är inget man skäms för eller försöker gömma undan. Resenären kan vara stolt över sin färd. Visserligen förlorar man kanske kontakten med baslägret, men nya bergsbestigare väntar däruppe på toppen. Både bofasta och nytillkomna.

Detta är förstås en metaforisk beskrivning av det sociala resandet - inte av några klättringar uppför Kebnekaise.

Många har skildrat resan uppåt, författare som kriminologen Leif G W Persson och idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Vad vann man och vad förlorade man? Vem lämnade man bakom sig och vem mötte man däruppe? Var hör man hemma egentligen - på toppen eller lite längre ner? För lämnar man sin ursprungsmiljö vid bergets fot, utbildar sig och börjar färden uppåt, finns risken att det inte går att knyta tillbaka till det som varit. Och risken finns att man inte till fullo blir hemmastadd där uppe på toppen heller. De sociala koderna kan vara svåra att dechiffrera och de nya rollerna både ovana och främmande. Vem är man egentligen? Och vem försöker man vara? Men utåt sett är man ändå en vinnare. Klättra uppåt är betraktat som en lyckosam prestation - oavsett eventuella offer - och ett tecken på styrka, uthållighet och framgångsanda.

Det kräver styrka och
uthållighet att klättra uppför.

Men hur är det med det fåtal resenärer som färdas åt det andra hållet? Nedåt alltså. De som lämnar bergets topp för att anträda resan mot dess fot.

Vad krävs för att resa nedåt?

För många år sedan läste jag i tidningen om en man som helt frivilligt valt att resa nedåt. Från början hade han sin hemvist högt uppe på berget i en både varm och välskräddad kostym. En framskjuten position i arbetslivet och ett priviligierat privatliv med familj, lägenhet på Östermalm och sommarställe på någon skärgårdsö. Plötsligt en dag kände han att han ville "göra skillnad", vara nyttig för andra människor som hade det mindre priviligierat än han själv. Han lämnade sitt arbete, utbildade sig till undersköterska och började arbeta inom åldringsvård och hemtjänst. På fotot i tidningen såg man en man med ett snällt och intagande leende. Han såg helt enkelt godhjärtad ut. Hur hans familj hade reagerat, stod det däremot inget om i tidningen. Inte heller hur bra kontakt han hade med sina nya arbetskamrater. Eller om han hade sina gamla vänner kvar.

Jag tror att de flesta resor nedför berget är ofrivilliga. Arbetslöshet, missbruk, sjukdom och åldrande kan störta en människa utför. Och likaväl som resan uppför kan medföra en känsla av hemlöshet, kan resan nedför göra det. Nedanför bergets topp råder andra koder och regler och ett annat språkbruk som kan vara svårt att anpassa sig till - fast åt andra hållet. Kostymen som passade så fint däruppe, börjar kännas trång och obekväm.

En returbiljett för alla ofrivilliga resenärer.

Det är många frågor som hopar sig - och inte så många svar. Bara en sak kan jag konstatera i den sena kvällen: frivilliga resor åt båda hållen är säkert bra och utvecklande för resenären. Men på de ofrivilliga resorna nedåt borde det erbjudas en returbiljett.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner