Ett annat folkslag?

När min mormor blev riktigt gammal bestämde hon sig för att flytta till ett äldreboende. Hon hade haft ett par hjärtattacker och orkade inte gå i trappor längre. Hiss vägrade hon att åka, eftersom hon led av en ganska allvarlig klaustrofobi. (Jag minns en gång när hon som 85-åring skulle besöka en hjärtläkare i ett av Hötorgshusen. Läkaren hade sin mottagning på våning 13 eller så, och mormor hiss-vägrade. Många trappor blev det, men lyckligtvis ingen tredje hjärtattack.)

Hötorgshusen - många trappor blir det.

På äldreboendet fick hon ett rum med badrum och pentry. Jag tror att hon var ganska nöjd med arrangemanget - resignerat nöjd iallafall, eftersom hjärtproblemen skrämt henne och gjort henne väldigt försiktig. Men mormor var ingen social person och att äta tillsammans med de andra åldringarna i "Lilla matsalen" var något hon avskydde. Men - hon blev ju tvungen, eftersom hon inte orkade laga sin egen mat i det lilla pentryt. I "Lilla matsalen" fick man inte välja var man ville sitta. Man blev tilldelad en fast plats - ungefär som på dagis. Mormor blev placerad mitt emot en dam som var både döv och dement och som dreglade alldeles förfärligt. Det tyckte mormor var läskigt och bad att få äta inne på sitt rum - men det fick hon inte. För det var viktigt att de gamla "socialiserade". Resultatet blev att mormor tappade matlusten och började gå ner i vikt. Nu blev livet på äldreboendet inte roligt längre. Mormor ville klara sig själv och inte bli tvingad till saker - för henne var valfrihet det viktigaste. Så mycket valfrihet man nu kan ha, när man inte längre orkar så mycket.

Aptitretande?

Så en dag kom en värdinna på äldreboendet och knackade på mormors dörr. Det skulle bli underhållning för de gamla: dragspel och allsång i "Stora matsalen" och alla de gamla skulle få komma ner och delta. Visst skulle det bli roligt att få höra de gamla låtarna, tyckte värdinnan, uppmuntrande. Men - det tyckte inte mormor. Hon hade aldrig gillat vare sig dragspel, allsång eller några gamla låtar. Varför skulle hon plötsligt börja gilla det nu? Men - sa, värdinnan förvånat - alla gamla gillar ju dragspel och allsång. Gör de??, sa mormor. Jaa, det gör de!! sa värdinnan. Det hela slutade med att mormor inte deltog i underhållningen i "Stora matsalen" och blev betraktad som osocial och snorkig. Hon förblev ensam - och fick aldrig någon kompis på äldreboendet.

Allsång på äldreboendet.

Varför finns det så många förutfattade meningar om vad äldre tycker, känner och behöver? Ibland förefaller det som att man pratar om dem som om de vore ett eget folkslag eller en särskild ras: "De äldre". Jag läste i en lärobok i gerontologi att många unga som arbetar på sjukhus och äldreboenden faktiskt tror att "de äldre" alltid varit "äldre". De har aldrig lekt, älskat, fött barn, jobbat, sminkat sig och varit vilda. De har alltid varit gamla. Är det därför som det tycks vara så oändligt svårt med den där empatin? Den förutsätter ju inlevelse och - framförallt - identifikation. Och det är svårt när det handlar om ett helt annat folkslag. Att alla vi som fått livet en gång kommer att åldras och förlora det - det går inte att förstå. Inte förrän man själv blivit äldre.

En avslutande tanke: kommer Mick Jagger eller Steven Tyler eller David Bowie snart att börja digga dragspel och allsång? Skulle väl inte tro det...

Snart dags för dragspel?

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner