Vad döljer sig bakom polityren?

Ibland tycks polityren vara överraskande tunn och det som finns där bakom lyser igenom på ett riktigt fult och otäckt sätt. Man vill ju gärna tro att de som själva blivit utsatta för diskriminering och förtryck skulle vara klokare och mindre fördomsfulla än andra, men det tycks inte vara fallet. När det inte handlar om dem själva och deras eget lidande - då är de lika fördomsfulla som dem de så hett kritiserar.

Polityren krackelerar...

Vad är det jag syftar på? Jo, så här var det tydligen - enligt gårdagens Aktuellt samt två texter i Dagens Nyheter: den stora Pride-paraden går genom Stockholm. Gay-poliser och gay-präster, transor och queerar. Publiken som samlats utmed paradvägen jublar och applåderar - feststämningen är på topp och solen strålar. Men plötsligt upphör jublet och applåderna. Det blir tvärtyst, hotfullt tvärtyst. Det är när judiska församlingens gay-medlemmar paraderar förbi. Istället ropar någon: "Varför dödar ni palestinska barn?!"

Regnbågsflaggan med davidsstjärnan.

I Malmö har rabbinen fått en flaska kastad på sig. Fönster har krossats i synagogorna och judiska familjer har blivit hotade.

I Aktuellt framträder Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism. Han är djupt allvarlig, ögonen uttrycker rädsla. Hur kan svenska människor i Sverige ställa andra svenskar i Sverige till svars för vad som händer 500 mil bort? Hur skulle några medlemmar i judiska församlingen på något sätt bära ansvar för vad som händer i Gaza? undrar han upprört.

Willy Silberstein - oroad och upprörd
över den tilltagande antisemitismen.

Det undrar jag med. Och så vad som är ännu mer skrämmande: det är inte rasister och nazister som beter sig så här. Det är - som man trodde iallafall - upplysta människor som tycker sig vara både moderna och fördomsfria. Dem kan man inte avfärda som förmörkade idioter - och det är just det som är så farligt.

Jag måste berätta en kort historia. Så här var det: morgonkaffe i köket på den musikaliska akademien där jag jobbade som redaktör. Stämningen är god och vi anställda småpratar, dricker vårt kaffe och knaprar på våra skorpor. Så kommer en person på tal. Plötsligt påstår en av kollegerna att personen är oärlig. Jag, som också känner personen i fråga och inte upplevt honom som det minsta oärlig, frågar vad kollegan menar. Kollegan svarar då, med leende självklarhet: "Men han är ju jude!" Jag känner hur det svartnar för ögonen och lämnar köket omedelbart.

Kanske inte så avlägset
som man skulle önska...

Finns det något som gör mig fullständigt rasande så är det antisemitism och judehat. Och det har inte ett enda dugg att göra med hur staten Israel beter sig i Gaza.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner