 |
| Vad väger tyngst - karriär eller familj? |
Tydligen har opinionen vänt när det gäller vad som värderas högst i lyckohänseende. En ny undersökning visar att människor numera tycker att det är viktigare att ha ett roligt och stimulerande jobb med lägre lön och en bra relation till sina barn, än att tjäna stora pengar och göra en lysande karriär. Bättre att ha det trevligt tillsammans i kolonistugan än att åka till Thailand och/eller franska alperna varje vinter.
| Bättre än Thailand? |
Det är en bra utveckling, tycker jag. Den visar att människor kanske äntligen insett vad som är viktigt i längden: bra relationer. (Sedan kan man ju fundera över det orangea kuvertet och vad som döljer sig i det om man nu helhjärtat satsat på att vårda sina relationer...) Hur ofta har man inte läst intervjuer med kända äldre företagsledare eller politker som på frågan: "Ångrar du något i ditt liv?" alltid och utan undantag svarar: "Att jag inte tillbringade mera tid med mina barn när de var små. Sedan blev det för sent." (De behöver inte oroa sig för det orangea kuvertet, men hur reparerar man en dålig relation med sina barn?)
Men - människor är olika och det som är lycka för den ene behöver inte vara det för den andre. Sjukdom och fattigdom är inte förenligt med lycka för någon. Men är rikedom alltid en källa till lycka? Visserligen håller jag nog med den franska författarinnan Francoise Sagan om att det känns bättre att gråta i en Ferrari än i en buss, men det är faktiskt inte alla som har förmågan att njuta av sin rikedom.
| Francoise Sagan gillade inte att gråta i bussar. |
Den där kungliga akademien där jag arbetade i så många år, delade ut stora penningstipendier till unga lovande musiker. Stipendiepengarna kom från rika människor som donerat till akademien, oftast för att de älskade musik och kanske inte kunde göra en insats för konstarten på något annat sätt. En av de allra största donationerna kom från två gamla systrar som var bosatta i Paris. De var oerhört rika och hade donerat massor av miljoner. För att visa sin tacksamhet och vördnad, reste akademiens högste chef ner till den stora staden för att tacka systrarna personligen, på plats.
| Paris rymmer både fattiga och rika. |
Några dagar senare kom han tillbaka till akademien. Han verkade förbryllad på något sätt. Så berättade han följande: Glad i hågen hade han begivit sig till systrarnas paradvåning i centrala Paris, förväntansfull och lite spänd på att få träffa så förnäma gamla damer. Kanske skulle han få något lyxigt att äta och en riktigt fin champagne? Han ringer på. Dörren öppnas av en mager gammal kvinna i gråa, fattiga kläder. Strax ansluter en lika mager och lika fattigt klädd kvinna. Han bjuds in i lägenheten som är mörk, tom och tyst. I köket bjuds han på något slags konserv. De magra gamla kvinnorna berättar lågmält om sitt liv i den stora staden, om hur de hjälper fattiga och själva lever i yttersta enkelhet, nästan i askes.
| Lyx och lycka? |
Vår preses tycker synd om dem - det framgår tydligt. "Tänk", säger han uppriktigt bekymrad, "vilket härligt liv de skulle kunna ha. Och så hasar de runt så där i sin stora lägenhet!"
Jag tänkte mycket på vad han berättat. Det är inte säkert, att systrarna alls var olyckliga. Kanske var de lyckliga, på sitt sätt, genom att hjälpa människor som hade det svårt. För dem var rikedom i sig ingen lycka - de visste ju uppenbarligen inte hur man skulle spendera pengar. Diamanter, fina middagar, vackra kläder, skönhet och lyx - kanske var det inte alls det som var lyckan för dessa båda systrar i grått? Kanske var lyckan just att leva ett asketiskt liv, ge av sitt överflöd och hjälpa andra?
Vad skulle jag själv göra, om jag hade obegränsat med pengar? Återkommer i ärendet.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar