Gåtan Zarah Leander

Ibland möter man människor man faktiskt inte alls förstår. Vilka är de? Vad vill de? Hur tänker de? Var kommer de ifrån? En sådan person är för mig Zarah Leander. Vem var hon egentligen bakom den stora munnen, fullkletad med läppstift, och det röda håret i stela lockar? Var hon en diva eller en häxa? En samvetslös karriärist eller en rädd och ensam kvinna som skapade en strålande fasad att gömma sig bakom? En rotlös pappas flicka som aldrig blev vuxen?

Diva? Häxa? Eller ingenting? Vem vet...

Det verkar som att ingen någonsin kommer att få något svar på frågorna. Zarah lurar alla - till och med sina biografer, tycks det. I den tyska dokumentärfilmen Fallet Zarah Leander tillskriver man henne en status som eventuell (dubbel?) spion, gay-ikon och levande konstföremål. På vilka grunder?

När jag var riktigt liten fanns det bara en TV-kanal. Det som visades i den fick en enorm genomslagskraft. Det måste varit därför som en programledare som Lennart Hyland kunde bli så oerhört berömd - han hade ju ingen konkurrens. På lördagskvällarna satt hela Sverige i sina soffor och tittade på Hylands hörna. När jag blev lite större kom en ny kanal - TV2 -  och då dök det upp ytterligare en programledare som hette Lennart, fast med efternamnet Swahn.

Lennart Swahn - expert på tanter.

Lennart Swahn hade en sällsynt stor talang att prata med tanter. Jag tror att han var fascinerad av dem på ett nästan lite ekivokt och masochistiskt sätt - han dyrkade stora, dominerande och bastanta tanter. Det var i hans pratsoffa som jag såg Zarah Leander första gången och blev rädd. Hon verkade hård som flinta och såg ut att hånle åt varje kommentar. Samtidigt fanns det små signaler i hennes sätt att vifta med händerna och de rynkiga, ringprydda fingrarna som jag uppfattade som tecken på ett långt gånget förfall. Sådana dubbla signaler är alltid både skrämmande och fascinerande.

Vill ni se en stjääärrrna? Se på miiig!
 Zarah Leanders paradnummer.

Swahn hade förmågan att vara både krypig och frågvis på samma gång och han var nog den som först av alla vågade fråga den stora divan direkt i TV hur det egentligen stod till med hennes påstådda nazi-sympatier. Zarah himlade med ögonen och viftade med fingrarna och gjorde en lång, dramatisk paus. Men svarade på frågan, det gjorde hon inte. Hon valde att tiga om sina kontakter med Goebbels och Hitler. Hon valde att mystifiera och leka kurragömma. Kanske ville hon hellre framstå som outgrundlig än som en förrädare eller som en - som hon själv lär ha kallat sig - politisk idiot.

Tänk vad mycket Zarah Leander hade vunnit på att vara ärlig och öppen. Tänk om hon hade kunnat säga så här: "Ja, jag frotterade mig med nazisterna. Jag älskade att bli avgudad och beundrad. Ja, jag ville tjäna stora pengar. Men jag förstod inte bättre - då. Jag var förblindad av rampljuset och jublet och hörde inte stöveltrampet." Tänk, så mycket bättre hon hade mått och så mycket mer sympati hon hade fått.

Men å andra sidan: då kanske hon heller inte fått den status hon som eftermäle fått som gåtfull gay-ikon och gudomlig diva. En tysk forskare säger i TV-filmen: "Zarah Leander var ett konstobjekt. Hon är någon som kan skapa en yta som är så ytlig att den når ner till det allra djupaste man kan föreställa sig." Vilken strålande analys! Gåtan Zarah förblir en gåta och skall nog så förbli.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner