En spricka i fasaden

Är alla liv lika mycket värda? Är kändisens liv mera värdefullt än uteliggarens? Direktörens mera värdefullt än kassörskans? Läkarens mera än patientens? Nej! Nej! Och åter: nej! Alla liv är lika värdefulla, lika värda respekt och vördnad. Jag är helt övertygad om att varje liv är en kamp för överlevnad - på ett eller annat sätt. Det kanske inte förefaller så när man ser på livet utifrån - då glänser det; resor, familjelycka och fester i glada vänners lag. Men inifrån kan det se helt annorlunda ut - om man vågar titta efter.

Fest i glada vänners lag.

Och så en annan fråga: varför är det så skämmigt att visa svaghet? Så skämmigt att man väljer att förneka och gömma undan. För alla är vi ju svaga - på ett eller annat sätt. Och är det inte just svagheterna som gör oss till de individer vi är?

Ensamhet är inget man stoltserar på facebook.

I ondagens DN skriver kulturjournalisten Johan Hilton om filmen Turist. Den handlar om en familj som under en semesterresa i Alperna överraskas av en lavin. Det är ingen i familjen som dör, ingen katastrof inträffar - det som händer är att pappan blir så rädd att han springer och gömmer sig och lämnar hustru och barn i sticket. Hur kunde han vara så feg? Glömde han att han är far och man och borde vara stark och modig och handlingskraftig? Med filmen som utgångspunkt analyserar Hilton vad som egentligen hänt med den moderna människans självbild - i facebooks, instagrams och selfiesarnas tidevarv, där alla ska vara aktiva, efterfrågade, vackra, populära och ständigt på språng. Vad händer om det uppstår en spricka i den perfekt glänsande fasaden? Rasar allt? Eller går vi vidare som om inget hänt - förnekar sprickan så till den grad att vi inte ens ser den?

Johannes Bah Kuhnke i rollen som
skamsen far i filmen Turist.

Fadern i filmen förnekar sitt agerande. När han får se skeendet filmat med mobilkamera, förnekar han det. Det var ju inte han som gjorde så - sprang och gömde sig. Absolut inte! Att gå till botten med sin flyktreaktion, att möta den egna rädslan bakom den perfekta masken av effektivitet och facebook-yta - det vågar han inte. Han har blivit en spegelbild av sig själv; det är inte längre någon skillnad mellan spegelbilden och den speglade verkligheten. Vad som är djup och vad som är yta spelar inte längre någon roll. Det enda som betyder något är att gömma undan rädslan och det inre ansiktet, behålla masken på och gå vidare som om inget hänt.

Det gäller att behålla masken
på och spela med.

Att behålla masken på och spela med - är det det som är meningen med livet? Har det kanske till och med gått så långt, att det är just dessas liv, som förmått behålla masken på, som värderas högst? De starka, de vackra, de framgångsrika? De med den mest glänsande ytan? Som om de aldrig en dag blir sjuka, gamla eller svaga. Som om de vore odödliga i facebook- och instagramvärlden.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner