- Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv!
- De där veckorna har gjort mig till en annan människa!
Vad är det de pratar om? Jo, om konfirmationslägret, så klart. Nya kompisar, snygga killar, myskvällar vid brasan, bad och grillning. Och så på slutet ceremonin i kyrkan, de vita klänningarna, festen och presenterna från släkten.
Konfirmander till sjöss. |
Lillasysters kompisar är på konfirmationsläger, nästan allihop. Lillasyster hoppade av, eftersom hon kände på sig att kompisen skulle svika, fast de bestämt att de skulle åka tillsammans. Nu ångrar hon sig. Ångrar sig riktigt mycket. Tänk om hon missat sin ungdoms stora upplevelse? Tänk om alla kommer att prata om lägret i skolan - och hon inte har något att säga? Skulle hon ha bitit ihop och vågat ändå, utan kompisen? Det är många tankar och många frågor. Vad ska man säga? Att det går lika bra nästa år? För konfirmera sig kan man väl göra vid vilken ålder som helst - eller? Nej, det går inte lika bra, för då är man ett år för gammal för att åka på lägret. Som om det är lägret som är det viktiga.
Konfirmander från förr. |
Som konfirmandförälder får man gå på informationsmöten i kyrkan. På ett av dessa möten, visades en film från förra årets läger. Glada unga ansikten, spring, lekar och ätande - massor av aktiviteter, sång, musik och brännboll. Det är bara en aktivitet som inte visas: själva konfirmationsundervisningen. Den har man valt att inte visa i sin film. Varför? Är det inte just undervisningen i kristen tro som är "huvudnumret" på ett konfirmationsläger? Ungdomarna tittade fascinerat på filmen. Vad kul de verkade ha, de där som var med förra året. Inte ett dugg tråkigt, verkade det vara. Full rulle och inte en massa snack om Gud och Jesus och den där Helige Anden.
Jobbigt? |
En fråga dök upp i mitt medvetande när jag såg filmen. Vill kyrkan mörka konfirmationsundervisningen för att locka fler ungdomar till lägren? Eller är undervisningen en så liten del av lägret, att den inte ens behöver skildras i filmen?
Före sommarlovet hörde jag Lillasysters kompisar prata om det kommande lägret - hur kul det skulle bli att åka bort och träffa nytt folk. Kanske någon snygg kille fanns bland deltagarna? Man diskuterade vilka kläder man skulle ta med: den nya bikinin och den nya snygga klänningen. Och smink och locktång. Och parfym. Jag dristade mig till att fråga om de tyckte att det skulle bli spännande att få lära sig så mycket nytt om Gud och Jesus och om kyrkans alla traditioner. "Njae... Inte direkt...", blev svaret. "Det är ju inte därför man åker på konfa-läger."
Smink är viktigt på konfirmationslägret. |
Kanske är det dags att kyrkan står upp för vad man sysslar med - egentligen. För hur ska man annars veta det - bland all fika, myskvällar och sällskapslekar?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Tänkvärt!
SvaraRaderaUndervisningen finns nog där. Men jag känner väl själv att det mer handlar om upplevelse än om kunskap. Samtal och inte katederundervisning. Hos en del väcker det nyfikenhet. En och annan stannar kvar i ungdomsgruppen eller/och som unga ledare för framtida konfirmander.
Det går att konfirmeras när man blivit äldre. I vissa församlingar har man "andra chansen" för lite äldre ungdomar. Sen brukar det finnas nån grupp för vuxenundervisning, inte i alla församlingar, men säkert inom rimligt avstånd. Dessa grupper kan avslutas med dop eller konfirmation.
Jag tar till mig dina tankar och ska fundera på hur man kan vara tydligare med undervisningen och budskapet.
Hej Kyrksyster!
SvaraRaderaTACK för dina tankar! Det är så kul att få kommentarer! Kanske uttrycker jag mig lite kategoriskt ibland - det blir lätt så när man sitter och bloggar.
Att förmedla kunskap via upplevelser är absolut inget fel. Kanske minns man det man lärt sig bättre då - när kunskapen kommer in via den känslomässiga nivån istället för (bara) via intellektet. Men samtidigt: kan man argumentera på ett trovärdigt sätt då? Kan man vara just så skarp som man behöver vara för att placera kyrkan på den intellektuella arenan? Många människor jag känner avfärdar kyrkan och de troende som korkade och flummiga. Och det stör mig och gör mig ledsen! Så ska det inte vara, för då förlorar kyrkan sin betydelse.
Själv konfirmerades jag som 39-åring i en vuxengrupp. Undervisningen bestod endast av "flumsnack" som rubricerades som "diskussioner om kristen etik". Allt var lika rätt, inget kunde vara fel. Mycket snack och lite verkstad... Men jag ångrar absolut inte att jag deltog. Tvärtom!
Så är jag ju förstås en vän av gammal hederlig katederundervisning - förutsatt att den som befinner sig bakom katedern vet vad den sysslar med och tycker att det är kul.
Varma hälsningar
Åsa
Du sätter fingret på ett dilemma. Vågar kyrkan vara tydlig? Är man rädd att skrämma bort de sista från gudstjänsterna? För det du kallar flum(även om jag inte vet exakt vad du hört, och bara anar utifrån min egen erfarenhet vad det kan vara) finns ju i många predikningar idag. Det är "måbra-föredrag" som kan vara ganska skuldbeläggande å ena sidan( varför tar du inte hand om dig) och samtidigt väldigt överslätande och ansvarsbefriande(varför ska du ta ansvar för andra) och värst av allt du kan bli vad du vill, uppnå vad du vill. Om du bara vill.
SvaraRaderaDet där säger massor av konsulter för en 1000-lapp per person.
Ja, jag tror att kyrkan borde vara mer tydlig omkring sitt verkliga uppdrag. Att förmedla syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus. Och det betyder att man också måste förmedla vad som är synd, annars hamnar vi i att folk får nöd för sånt som inte är synd. Att man inte räcker till mm. Vilket är ett lidande för många idag.
Ja, det tål att tänkas kring!
Hej igen, Kyrksyster!
SvaraRaderaOch tack för din oerhört tänkvärda kommentar! Och ja, jag tror att kyrkan är rädd att skrämma bort folk! Jag tror att det är precis där som skon klämmer. Är man för tydlig, kan man bli kritiserad och kanske i förlängningen bortvald. Man väljer att vara main-stream och ofarlig istället för att sticka ut hakan.
Du sätter fokus på en annan sak som jag verkligen tycker är viktig: kyrkan ska inte leverera "feel-good-budskap" - för, precis som du säger - det kan faktiskt leda till både skuld och skam. ("Vad är det för fel på mig som inte lyckas?" etc.) Sådana där må-bra- och förverkliga-dig-själv-coacher är bland det värsta jag vet. Som utbildad samtalsterapeut har jag mött mycket sådant och blir alltid lika skeptisk och ledsen när jag ser hur människor låter sig luras. Och får lida ännu mer.
Det är viktigt att reda ut vad som är vad; att inte känna skuld (och skam) för onödiga saker. Och att analysera vad det egentligen djupast handlar om.
Nya hälsningar
Åsa
Exakt!
SvaraRaderaJag möter ju också det där när folk har försökt med någon modern metod. Gått hos en coach och fått höra att allt handlar om tankekraft och vilja. Lika skrämande som Livets Ords budskap(de har väl lugnat sig lite tror jag)om att det är fel på ens tro om man inte är rik och frisk.
Och det handlar mest om att frånhända sig ansvar för sin medmänniska.
Sen finns en annan skrämande utveckling i kyrkorna. Själavård har ingen status längre. För 20 år sen var det det viktigaste för präster o diakoner att utöva själavård. Nu är det "bygga församling", skriva böcker och debattera, bjuda in diverse organisationer till samarbete, medverka i medier..
Kan vara nog så viktigt, om det inte sker på bekostnad av enskilda människors behov av stöd och bli lyssnade till.
Jag gick på St Lukas för 15 år sedan och utbildade mig. Nu ska jag fylla på den utbildningen med en kurs i Öppenvård och kyrkan. Om själavård bland de som vårdas i hemmet. Mest inriktad på palliativ vård. Har fått hem litteraturen och börjat läsa. En del är bra men i vissa stycken finner jag åter detta att bara man säger rätt sak så löser sig allt. Jag är ganska trött på enkla lösningar.
Hej igen, Kyrksyster!
SvaraRaderaTack för oerhört intressanta reflektioner! Jag håller med dig till 100%! Något av det värsta som finns är sådana där "quick-fix-terapier" - vare sig de sker inom ramen för coachning eller inom något samfund. Det är farligt med "må-bra- och älska-dig-själv-evangeliet". Vad som kan bli följderna får man sällan höra något om. Och att skuldbelägga lidandet är hemskt. Att förklara lidandet med "bristande tro". Jag har tidigare bloggat om ett sådant exempel.
Och visst stämmer det att själavård och samtal förlorat i status! Nu är det helt andra saker som prioriteras. Samtal kan skötas av volontärer någonstans vid sidan av/under arenan. Det är en farlig utveckling att de humanistiska värdena så totalt förlorat mark! Varför har det blivit så??
Just detta kämpar jag just nu med. Jag och en kollega har precis öppnat en liten samtalsmottagning i centrala Stockholm. Vi tar emot alla åldrar men riktar oss kanske mest till de äldre - som verkligen behöver samtalsstöd. Men de enda reaktioner vi fått hittills är att aktörerna på arenan antingen är totalt ointresserade eller förutsätter att vi är volontärer och att vår verksamhet är kostnadsfri.
Det låter ändå oerhört intressant med kursen i öppenvård. Vad kan vara viktigare än att få möjlighet till samtal när man ligger sjuk? Inget! Absolut inget! Men i det sammanhanget måste enkla lösningar och floskler skapa bara mera ångest.
Ny hälsning
Åsa