| Robin Williams 1951-2014. |
Det finns så mycket jag hade tänkt skriva om: självrespekt, jobb för äldre arbetslösa, quick-fix-terapier, skolstart, konfirmation och mycket, mycket annat. Tillvaron är så oändligt full av företeelser som är outgrundligt intressanta att fundera över. Men jag kom av mig igår, när jag på TV-nyheterna fick höra att den amerikanske skådespelaren och komikern Robin Williams avlidit, bara 61 år gammal. Han hade hängt sig i bostaden. Nyheten chockade mig. Det kändes som att världen förlorat något viktigt: en god människa, en filmstjärna som inte ständigt demonstrerar sitt vackra yttre och sitt framgångsrika liv.
Tydligen hade Williams i flera decennier lidit av upprepade djupa depressioner och ett allvarligt missbruk - detta parallellt med ett sprudlande produktivt liv i humorbranschen. Han var som en associativ turbomotor - full av infall och idéer. Men bakom skrattet dolde sig ett stort mörker, eftersom han valde att lämna livet, trots en älskad hustru och tre älskade barn. Han var en skör människa i en hård värld, men dolde det väl.
| En av rollerna: den rekorderliga nannyn Mrs Doubtfire. |
Någon av hans många kolleger lär ha sagt: "Han fick alla att skratta, utom sig själv." Är det inte just så det är med de riktigt stora humoristerna? De är egentligen djupt allvarsamma, kanske märkta av en svår och ensam barndom. Humorn blir ett sätt att för ett ögonblick hålla mörkret stången, ett sätt att bli älskad och för en liten stund glömma att man inte alltid varit det. De är många, humoristerna som balanserar på en slak lina över allvarets avgrund: Buster Keaton, Charlie Chaplin, Woody Allen, Jonas Gardell, Robin Williams och många, många fler. Men kan det till slut bli så, att det blir ett tvång att alltid vara rolig? Och förmår man inte längre att få människor att skratta - då kan man heller inte bli älskad? Leverera underhållning - annars är man värdelös. Om det är så, måste livet te sig oändligt tungt att leva.
| Buster Keaton - en annan stor humorist. |
I Dagens Nyheter berättar Stellan Skarsgård, som spelat mot Williams, att han var en mycket allvarlig och eftertänksam person så länge man bara var två personer i rummet. Så fort det blev fler än två, kände han sig tvungen att vara rolig. Han blev som förbytt, säger Skarsgård, gick på högvarv och sprutade kvickheter. Vilket tungt öde - att alltid vara rolig! Vilket arbetsamt liv, att alltid få andra att skratta! När får man vila då?
Kanske är det därför jag helst vill minnas Robin Williams i en allvarlig roll: som den oförtröttlige läkaren i Uppvaknanden. En person så uppfylld av vetenskapstro och människokärlek att han först skapar ett medicinskt under som sedan vänds till sin motsats: en katastrof. Filmen bygger på den sanna historien om läkaren Oliver Sacks som upptäcker ett botemedel mot den sömnsjuka som hållit ett antal personer i ett dvala-liknande tillstånd i över trettio år. De vaknar upp till en ny värld - unga till själen, men gamla till kroppen. Samspelet mellan läkaren, som spelas av Williams, och en av hans patienter, gestaltad av Robert de Niro, hör till det mest rörande jag någonsin sett på film.
| Robin Williams och Robert de Niro i Uppvaknanden. |
Jag måste avsluta med ett citat av en annan av Williams' skådespelarkolleger: Ben Stiller. Ett citat som jag tror pekar på vad det egentligen var som var hans storhet. Stiller säger:
- Jag har aldrig sett honom vara annat än vänlig mot en enda jävel, någonsin. Han fick alla runt sig att känna sig unika och jämlika, trots att det var han som var geniet.
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar