Hur luktar gult? Hur känns orange?

Min äldsta dotter hade i gymnasiet en klasskamrat som var synskadad. Idag upptäckte hon att klasskamraten publicerat dikter på facebook. Först blev det skratt, och inte av det snällaste slaget. "Vad fånigt att publicera dikter! Och vilket löjligt bildspråk!" Jag bad henne läsa upp dikten. När hon gjorde det, hände det något. De löjliga bilderna blev plötsligt levande och påtagliga och den "fåniga" dikten fick liv. Då slog det henne att det var just diktarens blindhet som gav bilderna den särskilda dimensionen av textur som kommer av att aldrig någonsin ha sett, utan bara känt med sina händer. Fingertoppens beröring direkt till hjärnans språkcentrum - utan omvägen förbi ett seende öga.

Hur luktar gult?

För vad är grönt för en människa som aldrig sett träd och gräs och små äpplen? Vad är gult? Vad är rosa? Orange? En känsla av värme? En våglängd? Och hur beskriver man just den våglängden, just det stråket av temperatur?

Hur känns grönt?

Vad hände sedan? Storasyster slutade skratta. Lillasyster också. Istället bestämde de sig för att pröva på att själva skriva en dikt. En riktig dikt - inte något nödrim i en julklappsvers. Papper och penna kom fram vid köksbordet. Det blev tyst - länge, länge. Efter en timme är Storasyster klar med sin dikt. Det är en skildring av känslan av att inte bli förstådd, att inte nå fram. Efter ytterligare en kvart är Lillasyster också klar: en prosadikt om rädslan för att lyckans glans ska falna, för att verkligheten ska bli grå och meningslös och utan skimmer.

Hur varmt är orange?

Tänk vad en dikt kan betyda mycket! Om den synskadade klasskompisen kunde läsa min blogg idag, skulle hon säkert bli lycklig. Det är hennes förtjänst att två flickor skriver om sina innersta känslor, läser för varandra (och mig), diskuterar och analyserar - både språket och känslan bakom. Kan man borra djupare? Eller flyga högre?

Det är stort vad en dikt kan åstadkomma - om den kommer in i livet i just det rätta ögonblicket. Av privata skäl och hänsynstaganden, kan jag förstås inte återge de dikter jag skrivit om här. Men däremot kan jag återge en mycket älskad dikt av min diktar-hjälte Bruno K. Öijer:

Lät Dom Ligga

 

vänner, jag steg in

i en generation döda höstlöv

som kört loppet

och klistrats fast i Amsterdam Avenue

jag var kär i gula, fallna löv

ingen ska lägga sig i varför

jag var kär i röda, fallna löv

ingen ska lägga sig i varför

det är möjligt dom återvänder till oss

som pulveriserad ögonskugga

i en flygvärdinnas handväska

det är möjligt dom återvänder till oss

som tyst vattenfärg under barnets skor

men allt det där spelar ingen roll

när du stiger in i en generation döda höstlöv

jag kunde ha plockat upp och räddat nåra
jag kunde ha lagt ett par gula
jag kunde ha lagt ett par röda mot min hud
och vikt undan skjortan
så att dom fick luft och vind
jag kunde ha lyft dom till sprickorna i mitt tak
och sett dom hänga
jag kunde ha baddat dom med bomull
och friskt vatten
jag kunde ha gjort en massa saker

jag kunde ha rest över halva kontinenten
och visat upp två gula för en uttråkad främling
på nån småstadshålas biljardhak
jag kunde ha halat upp två röda för nån sjuk själ
som låg begravd i neon och bensin
på baksätet i en svettig greyhoundbuss
se här, skulle jag ha sagt, dom här löven
låg och vänta på mej en natt i New York City
och ska sanningen fram
så fanns det inget annat jag kände någon värme för
på den tiden

jag kunde ha gjort allt det där
men jag lät dom ligga
jag stod bara kvar ett tag och såg på mina löv
gula lyste till
röda lyste till i det hastiga mörkret
som fallna händer på ett asfalterat kortbord
timmen innan gryningen


och farväl, jag har aldrig haft mycket att säja
farväl, jag vill, jag vill att skräcken tar slut

...röda lyste till...

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner