onsdag 20 augusti 2014

Glöm aldrig att svara

Det finns många sorters tystnad...

Det finns många sorters tystnad. Det finns sorgsen tystnad, ilsken tystnad, tveksam och trevande tystnad, trött tystnad, uppgiven tystnad och den slutliga tystnaden när inga ord finns kvar att säga. Alla de tystnaderna är den levande människans sätt att vänta, tänka, ta en paus. De tystnaderna kan vara bra och är viktiga att respektera och att lära sig av.


Bildtext överflödig.

Men - så finns det en tystnad som är hemsk, en tystnad som inte är vare sig värd att respektera eller lära sig av. Det är den likgiltiga tystnaden. Den som visar att man inte bryr sig. Den tystnaden är grym och skapar maktlöshet och förtvivlan. Den är en stängd dörr, ett vacuum. Det är denna likgiltighetens tystnad som sprider sig som en farsot i vårt land. Hur yttrar den sig? Jo, här kommer några exempel.

Du ringer och möts av en telefonsvarare. "Var god lämna ett meddelande efter tonen, så ringer vi upp dig så fort vi kan". Du pratar vänligt in ditt ärende och lämnar ditt telefonnummer. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar. Ingen ringer. Varför? Kanske ditt meddelande inte gick fram? Kanske det blev något tekniskt fel? Kanske gjorde du något fel när du pratade? Du ringer igen. Och pratar vänligt in ditt ärende och lämnar ditt telefonnummer. Sedan väntar du. Och väntar. Och väntar. Kanske att det blev något fel en gång till? Du ringer igen. Och igen. Hoppet om att få ett svar försvinner om hörnet och ersätts av den isande insikten, att ingen vill svara dig. Ingen har tid - iallafall inte för dig.


Telefonen är tyst.

Du skickar ett mail med en förfrågan. Förväntansfullt tittar du i inkorgen om det kan ha kommit något svar på din förfrågan. Du klickar på "skicka/ta emot". Om och om igen. Varje dag klickar du på "skicka/ta emot". Veckorna går. Kanske blev det något tekniskt fel? Kanske var mottagaren på semester? Kanske sjuk? Kanske slutat på sin post, utan efterträdare? Förväntan går sakta över i besvikelse och till slut i resignation.


Ett brev med posten.

Du skickar ett brev med posten - artigt och trevligt formulerat och med en förfrågan. Efter någon vecka börjar du titta i brevlådan om det kanske kan ha kommit något svar på ditt brev. Varje dag lyfter du förväntansfullt på brevlådans lock. Men där ligger inget brev. Veckorna går. Kanske blev det något fel? Fel adress? Adressaten bortrest? Sjuk? Död?? Du vågar dig på att skicka ett litet vykort med en hälsning och en fråga, om ditt brev kommit fram. Nya veckor går. Höst blir vinter och vinter blir vår - och sommar.


Vinter blir vår.

Vad lär man sig av denna likgiltighetens tystnad? Jo, en sak. En enda viktig sak. Att aldrig - aldrig - låta bli att svara på ett personligt brev eller en fråga på telefon eller ett mail. Det var en medmänniskas tanke och kanske en bön om hjälp eller kontakt.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar