Att ge och att ta

Till minne av den nyligen bortgångne skådespelaren Robin Williams, visades igår kväll min favoritfilm - alla kategorier: Uppvaknanden (Awakenings). Filmen bygger på den sanna historien om hur neurologen Malcolm Sayer (i verkligheten bokens författare Oliver Sacks) får arbete på ett sjukhus i New York för kroniskt sjuka patienter.

Den oförtröttlige läkaren Dr Sayer (Robin Williams)
med sin patient Leonard (Robert de Niro).

Året är 1969. På en av avdelningarna ligger ett antal människor som sedan trettio år befunnit sig i ett slags komaliknande tillstånd. Den nyanställde läkaren grips av deras öde och börjar undersöka möjligheterna att använda parkinson-medicinen L-dopa. Oförtröttligt arbetar han, dag som natt. Och: medicinen visar sig i höga doser ha en mirakulös effekt: patienterna vaknar till liv efter att ha sovit i trettio år.

Patienterna vaknar till liv efter att ha sovit i trettio år.

Men tiden har förändrats - tjugotal har blivit sextiotal. New York har förvandlats till en modern jättemetropol och människorna som var unga när de somnade, är nu i övre medelåldern eller till och med gamla. Håret har blivit grått, huden rynkig. Att möta sin spegelbild blir en omtumlande upplevelse, både av förvåning, förtvivlan och glädje.

Vad gör man när man plötsligt får ett liv? Tar för sig av hjärtans lust? Gömmer sig? Blir rädd? Bitter över den förlorade tid som passerat?

Leonard.

Den egentliga huvudrollen är inte Dr Sayer, utan en av patienterna - Leonard (Robert de Niro). Han blir den förste som får mirakelmedicinen. Men - också den förste som drabbas när det visar sig att medicinen till slut leder till ett danssjuke-liknande tillstånd med spasmer, kramper och paranoida föreställningar. Den blide Leonard som leende och eftertänksamt tagit emot den livets gåva han plötsligt fått, så full av längtan och vördnad, blir en rasande furie. Till slut blir kramperma och spasmerna så svåra att medicinen tas bort och han åter sjunker tillbaka ner i sin eviga dvala. De andra patienterna följer samma öde.

Dr Sayer grips av samvetskval och förtvivlan. Han gav dessa människor livet tillbaka, nu tar han det ifrån dem. Hade det varit bättre att aldrig ge dem denna möjlighet? Hade det varit mänskligare och mera etiskt att låta dem fortsätta existera i sitt sovande koma-tillstånd? Skulle han låtit bli att glänta på dörren och släppa in ljuset - nu när han måste släcka det igen?

Vilken svår fråga! Som nog ingen kan svara på. För det är som den kloka sköterskan säger, när hon tröstar den mycket sorgsne Dr Sayer: Är det inte egentligen så för oss alla? Det liv vi har fått ska tas ifrån oss - förr eller senare.

Här kommer dansscenen ur Uppvaknanden. Hur den mänskliga närheten och ett avlägset hopp om en inte längre möjlig kärlek och ömhet ändå för ett ögonblick kan lösa kramperna och ge frid.

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner