Två viktiga veckor

PRaktisk ArbetslivsOrientering.

Min yngsta dotter går i åttan och är ute på PRAO (= PRaktisk ArbetslivsOrientering). Förra veckan praoade hon på ett café. Egentligen ville de inte ha någon PRAO-elev på caféet och därför var det heller ingen som tog ansvar för att hon skulle få någon större inblick i vad arbetet inom café-näringen egentligen går ut på.

Kaffe och bulle.

De första två dagarna fick hon stå i ett hörn och titta på när de anställda gjorde cappuchino, serverade bullar och bakelser och tog betalt. När hon kom hem var hon frusen och nedslagen och klagade över att hon hade ont i handlederna, eftersom hon stått stilla i sex timmar och vridit sina händer så mycket - i ett försök att se intresserad och inte alltför hjälplös ut. Tredje dagen bad hon om att få något slags arbetsuppgift - då fick hon bre tio smörgåsar och lägga på pålägg - och värken i handlederna upphörde. Fjärde dagen fick hon torka bord och femte och sista dagen fick hon vara med och knåda marsipan-figurer till Påsk. Caféets chef skriver i sitt intyg, att det gått "jättebra" eftersom hon verkligen "velat jobba"... Ibland kan en vecka kännas ganska meningslös.

Marsipankyckling till Påsk.

Nu har andra PRAO-veckan just börjat. Den är på Södersjukhusets ortopedavdelning. Min dotter får vara med vid patientgenomgångar, hon får följa med en sjuksköterska som tar hand om opererade patienter, hon får bädda sängar, servera måltider och kaffe till liggande patienter, kamma dem, hämta saker åt dem - och prata med dem. Hon får lyssna till deras berättelser. Hon får ha på sig sjukhusets kläder - i minsta storleken och med en namnbricka och några pennor i en ficka på bröstet. Och imorgon ska hon få vara med vid en gipsning. Det är sju PRAO-elever till på sjukhuset. De är alla utplacerade på olika avdelningar: stroke-, kardiologi-, urologi-, onkologi- och stomiavdelning. Alla får de observera, följa arbetet och delta i den mån de vill och kan.

Det var inte bättre förr.

Min dotter kommer hem, strålande lycklig, proppfull av nya intryck och erfarenheter och sprudlande av entusiasm och framtidshopp. Hon har fått se ärren efter höftleds- och ryggradsoperationer. Hon har förstått att det gör väldigt ont efter en operation, att det kan vara svårt att kissa om man skadat ryggraden, att liggsår luktar illa och uppstår väldigt snabbt om man är gammal och svag och inte kan vända sig själv. Hon har fått lära sig att sprita madrasser och skydda sig mot multiresistenta bakterier. Hon har fått lära sig att det är roligt att få hjälpa till och göra nytta, att det är så viktigt att lyssna till patienternas berättelser. Så mycket ny kunskap och insikt. Och så stor glädje över att få lära sig så mycket nytt. Ibland kan en vecka kännas oerhört meningsfull!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner