| Kristina Lugn. |
Vad jag kan utläsa av intervjuporträttet, var det inte helt lätt att kommunicera med Kristina Lugn. Hon pendlade mellan allvar och skämt, mellan troskyldighet och sarkasm, mellan ymnigt talande och envist tigande - och mellan att beredvilligt svara på frågor, till att bara slänga på luren och vägra prata.
| Allan Edwall - vän, kollega och inspiratör. |
Jag är tvehågsen inför Kristina Lugn. Jag vet faktiskt inte vad jag ska känna och tycka. Är detta ett strålande geni, en konstnär som faktiskt - alldeles på riktigt - lever sin konst? Eller är det en person som med sin aparta framtoning döljer sina svagheter? Eller är hon både och? Denna dubbla känsla blir extra stark när jag läser vad hon svarar på frågan, varför hon tror att hon blivit så folkkär.
"Det vet jag inte om jag är. Det beror isåfall på att ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla. Det inger trygghet att se ett haveri gå omkring. Ett haveri i galaklänning. De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också att kunna det."
Antingen är detta offentligt självplågeri av högsta potens, ett masochistiskt solonummer på slak lina. Eller så handlar det om en person som faktiskt lever själva innebörden av konstnärskapets kärna: att gå före oss människor - in i tanken, in i gåtan om liv och skapande - och död.
Kanske är denna kvinnas demonstrativa brist på koketteri - och på den så typiskt kvinnliga fåfängan och skönhetskonkurrensen - tecknet på den verkligt fria konsten? Den konsten som vågar vara ful, opassande, elak, klumpig, hjälplös, vädjande och osmaklig - just precis som livet. Om det är så, är Kristina Lugn en stor konstnär och ett stort geni. Är det så?
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar