Höger eller vänster?

Tunnelbanan kommer!

Idag när jag var på väg in till stan på tunnelbanan (världens bästa och trevligaste kommunikationsmedel!) mötte jag en träningskompis från mitt gym. På gymmet går det folk i alla åldrar och nationaliteter. Och just det är en sådan rikedom. Jag får lära mig så mycket nytt - samtidigt som musklerna växer. Man hinner höra mycket när man kämpar i en crosstrainer. Kan det vara bättre?

Man lär sig mycket på gymmet - inte bara träning.

Den aktuella träningskompisen drabbades för fyra år sedan av en svår stroke. Vägen tillbaka har varit lång med många tuffa uppförsbackar: yrsel, balansrubbningar, talsvårigheter, minnesproblem, humörsvängningar och värk - men hon har inte gett upp. Tvärtom. Hon kämpar. Långa pass med uppvärmning och styrketräning. Hon svettas och sliter och sliter och svettas. Och så vältränad hon blivit! Det är inte många i hennes ålder som kan konkurrera med en sådan kropp. Och hjärnan - den fungerar numera alldeles väldigt bra.

Hjärnan mår också bra av träning.

På tunnelbanan berättar träningskompisen att hon är på väg till sin bror som hamnat på sjukhus på grund av undernäring. Brodern drabbades också av en stroke - året efter hennes. Men han hanterade situationen på ett helt annat sätt. Istället för att träna, gav han upp. Han lämnade rehabiliteringskliniken efter bara några dagar av den månad han blivit ordinerad. Träning ansåg han vara meningslös. Så han hamnade i soffan framför TV:n, slutade äta och livnärde sig på cigaretter och öl. Nu har han inte varit utanför dörren på flera år - han klarar inte trapporna i huset. Musklerna har förtvinat och den halvsidiga förlamningen blivit alltmer påtaglig, så nu kan han inte stå på benen överhuvudtaget. Medan systern har lyckats övervinna strokens effekter, har brodern golvats av dem.

Varför blir det så? Är det bara en fråga om hur motiverad man är? Hur disciplinerad? Hur positiv och framåtsträvande? Det är nog lätt att man drar den slutsatsen och kanske till och med skuldbelägger den som inte orkar kämpa. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt - det kan faktiskt bero på var någonstans i hjärnan stroken drabbat också.

Det spelar en enorm roll för motivationen
i vilken hjärnhalva stroken drabbat.

När jag jobbade som redaktör på den musikaliska akademien var det två ledamöter som båda drabbades av stroke - samtidigt. Den ene var liten och energisk. Den andre var stor och tyst. Den lille ledamoten blev väldigt känslosam och överdrivet gladlynt efter sin stroke. Han skrattade åt allt och alla och föreföll sorglös på ett nästan skrämmande vis. Den store ledamoten blev tyst och depressiv och väldigt inåtvänd och allvarlig. En dag träffades de båda ledamöterna. De hälsade på varandra. Den lille ledamoten tittade triumferande på den store ledamoten och konstaterade högljutt att "det var värst vad du tacklat av. Ingen kraft alls. Annat är det med mig, minsann!" Jag hade gärna velat säga honom att detta kunde bero på om stroken drabbat höger eller vänster hjärnhalva - men det vågade jag förstås inte.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner