onsdag 9 april 2014

Att leverera "bad news"

Lillasyster - min yngsta dotter, hon som praoar på Södersjukhuset just nu - vill bli läkare. Hon tittar ofta på Scrubs och tycker att läkaryrket måste vara toppen. Det tyckte jag också i hennes ålder. Egentligen tycker jag fortfarande det. Och läkarna i Scrubs är både roliga, snygga och extremt verbala. Men de verkar inte jobba överdrivet mycket. Mest sitter de i kantinen och äter mackor och är så där allmänt ironiska som de brukar vara i amerikanska sitcoms. Och så har de en otrolig mängd kärlekstrassel - förstås. För vad är det för underhållningsvärde i att skriva journaler, sätta katetrar och tömma stomi-påsar? (Stort, om någon skulle fråga mig!)


Gänget i Scrubs.

Men - jag minns att det fanns en sak som jag verkligen var rädd för när det gällde läkaryrket...

När Lillasyster kom hem från sjukhuset idag - full av glädje och entusiasm över sin dag - säger hon att det ändå är en sak hon är rädd för, om hon ska bli läkare. Vad är det för sak? undrar jag intresserat. Jo, att det ska komma hemska lukter, säger hon. Jag kan inte låta bli att skratta. Visst är det hemskt med stank och illaluktande saker - men det måste väl ändå finnas värre saker med läkaryrket, säger jag. Att göra fel, till exempel. Att ställa fel diagnos. Men det verkar inte skrämma Lillasyster.


Det är hemskt när det stinker.

Det är bra. Man ska inte vara överdrivet räddhågsen - som jag. Den saken som jag var så rädd för, det var att kanske bli tvungen att leverera "bad news" till en patient. Hur ska man säga till en människa att den har en elakartad tumör? Att den har en sjukdom som inte går att bota? Att den måste äta mediciner med svåra biverkningar? Att den faktiskt inte kommer att bli frisk, utan måste leva med sin sjukdom resten av sitt liv? Att den gradvis kommer att bli allt sämre? Och hur ser man en människa i ögonen efter att man sett chocken drabba?


Lyssna till patienten måste vara
det allra bästa sättet att samtala.

Hur gör man? För en del år sedan gick jag en utbildning i samtalsmetodik. Där fick vi arbeta med olika typer av samtalssituationer, både i teori och praktik. Praktiken bestod i att vi elever fick improvisera olika samtalssituationer på en scen i föreläsningssalen. Vi fick några minuter på oss till förberedelse - sedan var det bara att gå upp på scenen och leverera. Typiskt nog fick jag på kursens sista dag i uppgift att spela en läkare som skulle informera sin patient om att hon hade drabbats av en inoperabel hjärntumör. Min motspelare, som skulle spela patienten, var läkare. Jag minns att jag bestämde mig för att jag skulle uttrycka mig enkelt och lättfattligt. Inte gömma mig bakom krångliga medicinska termer. Inte försöka "skoja till det" och inte heller anlägga ett medlidsamt tonfall. Rak, saklig men samtidigt inkännande, ville jag vara. Jag minns inte hur det gick - det har jag glömt eller förträngt. Men jag minns att jag svettades av förskräckelse när jag klev upp på scenen.

Så här i efterhand tycker jag ändå att denna upplevelse av rädsla var bra. För att leverera "bad news" är oerhört svårt och krävande och omvälvande och utmanande. För det kunde ju lika gärna vara jag själv som skulle ta emot det svåra beskedet.


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar