En dörr på glänt eller Ältandets lov

Ibland kan man höra människor säga att det är fult och dåligt att "tycka synd om sig själv". De kan till exempel berömma en person, och säga att han/hon är så trevlig, just för att han/hon inte går omkring och "tycker synd om sig själv". Eller så kan de säga, att han/hon är så jobbig, just för att han/hon går omkring och "tycker synd om sig själv".

Tratt... Synd om.

Jag tänker: fenomenet att tycka synd om sig själv förefaller att vara något mycket negativt i många människors ögon. Det är något pinsamt och plågsamt över det - något störande och irriterande. Nästan tabu. Reaktionen tycks nästan lite besläktad med fenomenet att undvika människor som drabbats av sjukdom eller sorg. Men vad är alternativet? Som jag ser det, finns det två alternativ för den som händelsevis råkar tycka synd om sig själv. Det första: se till att trycka ner din känsla av sorg och frustration. Visa en glättig yta, skratta med och dölj dina känslor bakom glada tillrop och skämtsamheter. (Lättare kanske, men knappast hälsosamt.) Det andra: se till att undanröja orsaken till "tycka-synd-om-dig-själv-attityden", så att du kan gå vidare i livet, utan tyngande problem. (Svårare, men absolut hälsosamt.)

Greta Garbo i Anna Christie.

Som psykoterapiutbildad har jag en avvikande syn på det här med "tycka-synd-om-sig-själv"-känslan. Jag tycker inte alls att den är tabu och opassande. Snarare tycker jag att den kan vara en tillgång. Att visa att man tycker synd om sig själv är en dörr, öppnad på glänt. Man kikar ut och ser efter om det kan finnas någon hjälp att få där ute, utanför dörren. Det är inte som ett rop på hjälp, men nästan. Kanske snarare som en viskning. Trycker man ner känslan, skrattar bort den, eller tiger om den, förblir dörren stängd och hjälpen uteblir.

Vad kan finnas därute?

Som med alla problem, tror jag att öppenhet är den enda vägen. Öppnar man dörren med lite "tycka-synd- om-sig-själv"-gnäll, blir lidandet tydligt, man blir sedd och kanske kan få hjälp att bearbeta och gå vidare. Samma sak gäller det lika avskydda fenomenet ältande. Ältandet är ett sätt att bearbeta, upprepa om och om igen - kanske visar sig en lösning till slut, bara man är tillräckligt envis? Kanske kommer man någon millimeter närmare lösningen på problemet, om man upprepar det tillräckligt många gånger?

Visst finns risken att fastna i låsta mönster av ältande och självmedlidande - men jag tror att den risken ökar just när omgivningen inte tar till sig det som signaleras. Ju mindre respons den som ältar får, desto mer ältar den. Ju mindre den som tycker synd om sig själv blir uppmärksammad, desto värre blir självmedlidandet.

Mitt tips i den sena kvällen: gnöla, klaga, gnäll! Det hjälper att lätta på trycket. Och om någon annan gnölar, klagar, gnäller: lyssna!


Copyright: Åsa Adolfsson Wallner