Prästen - nu och då

Nu är det Annandag Påsk och jag har varit i kyrkan två gånger i helgen. Jag brukar inte gå i kyrkan särskilt ofta, men eftersom min yngsta dotter planerar att konfirmera sig i sommar, har jag följt med som stöd vid de obligatoriska gudstjänstbesöken.

Bromma kyrka.

Det har varit fascinerande, lärorikt och mycket vackert. Och så har jag fått uppleva en yrkesroll som borde vara en av de viktigaste i vårt land och i vår kultur: prästens. Men, är det så? Är prästen viktig i vårt samhälle? I ett samhälle så sekulariserat att den kristna tron nästan inte längre anses riktigt politiskt korrekt, nästan har fått ett löjets skimmer över sig.

Modern präst - har många frågor.

Förr i tiden - för riktigt länge sedan - var prästen den allra viktigaste och tyngst vägande maktfaktorn i samhället, bortsett från kungen förstås. Prästen var kallad av Gud och stod i direkt kontakt med den himmelska kraften.

Präst av den äldre stammen
- hade många svar.

Var det någon som kunde skilja mellan rätt och fel, mellan sant och falskt, var det prästen. Var det någon som hade svar på de stora frågorna om livet och döden - så var det prästen. Var det någon som kunde lugna en orolig själ och ge ett tröstens ord på vägen - så var det prästen. Men i kraft av att världen blivit alltmer komplex och svårbegriplig, människolivet alltmer oöverskådligt och mångtydigt, har prästens tvärsäkra svar blivit till frågor, fulla av tvivel. Inget är längre säkert, inte ens att man kommer till himlen om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Inget är längre säkert.
Inte ens att man kommer till Himlen
om man är snäll och tror ordentligt på sin Gud.

Det kan inte vara lätt att jobba som präst i dagens läge - med alla frågetecken, överallt. Och knappast några utropstecken. Men ändå: vilket fantastiskt jobb! Särskilt när det handlar om att hålla griftetalet på begravningar, att få tolka de anhörigas bild av den döde, att få ge ett sorgens och samtidigt minnets ord till de sörjande. Kan det finnas något mäktigare och vackrare? Jag tror inte det. Att få hjälpa till att sätta en punkt - oavsett hur betydelsefull eller framgångsrik personen varit i sitt liv. Alla har sin egen livsberättelse och om prästen finner den berättelsen och kan återge den i sitt griftetal, då ger han/hon den finaste gåvan man kan ge till de sörjande. Den gåvan som allra bäst beskrivs med orden: Sörj inte över att jag är borta, gläds åt att jag har levat.

Här kommer Halleluja-kören ur Händels Messias. Johann Strauss Orchestra och Harlem Gospel Choir. Det (ba)rockar fett!

Copyright: Åsa Adolfsson Wallner