| Ian McKellen och Derek Jacobi - två giganter i den engelska sitcom-serien Vicious. |
Och de verkar göra allt för att framstå som extra gubbiga - de gnäller och gnabbas, klagar på varandras åldrande kroppar och förnedrar varandra. Freddie och Stuart - två gamla skådisar som levt ihop i snart femtio år - struttar omkring i sitt överlastade hem fyllt med mörka möbler, blommiga tapeter, persiska mattor, veckade lampskärmar och ett oändligt antal prydnadssaker. De talar med lomhört höga röster och artikulerar och gestikulerar som om de stod på en scen - för mycket länge sedan och med en jättepublik i salongen. Freddie (McKellen) - den rufsige som dyker upp i morgonrock, surögd och ständigt på ett uruselt humör och med en tunga vass som en japansk kockkniv. Stuart (Jacobi) - i pressvecksbyxor, skjorta och stickad slipover, välkammad, välansad och väluppfostrad. En åldrad mammas gosse.
| Mossigt. Eller? |
Det är mossigt - riktigt mossigt. Och jag antar att det är meningen att det ska vara just mossigt. Detta är sitcom på höglitterär engelska - ett ständigt spring i dörrar och ring i telefoner. Men de som kommer in genom dörren är halvsenila och de som ringer är tvärdementa - och får svar därefter. Grymt, elakt och totalt befriat från hänsyn. Det är därför TV-programmet har namnet Vicious. Det kan översättas med ondsint, illvillig,
Här kommer ett exempel på elakheterna:
Stuart (till Freddie, som tjuvlyssnat på ett telefonsamtal): Så du hör mig prata från övervåningen, men du hör aldrig vad jag säger när vi är i samma rum... Hur kommer det sig??
Freddie: Jag hör dig alltid, jag avskyr bara ljudet av din röst. Den är obehaglig för öronen. Fast den är bättre än ditt ansikte, förstås.
Ytterligare ett exempel:
Stuart: Din rygg knastrade så mycket i natt, att jag trodde att du gjorde popcorn i sängen!
Freddie: Jag måste ju vrida mig på alla omöjliga sätt för att komma så långt bort ifrån dig som möjligt.
Stuart: Tro mig, jag vill inte ha dig i min närhet heller. Det kräver all min viljestyrka varje natt att inte knuffa ner dig på golvet!
(...)
Freddie: Jag är som ett spökhus! Hela kroppen knakar... När hände det här med oss?
Stuart: Oss??!! Jag känner mig iallafall alert! Yngre än nånsin! Jag tänkte faktiskt ut och jogga idag.
Freddie: Jag har iallafall behållit mitt utseende!
Stuart: Inte lika väl som jag. Men det vet alla.
Freddie: Struntprat! Du ser ut som en ruttnande pumpa!
Stuart. Va??! Och det ska komma från dig - du som har halva ansiktet i knäet!!
Jag tittar - ömsom road, ömsom illa berörd och lite generad. Jag vet inte vad jag ska tycka. Är det lika roligt som de pålagda skrattsalvorna efter i stort sett varje replik antyder? Nej, det är det inte. Är det inte istället lite pinsamt att två så stora skådespelare ställer upp på att driva med sitt åldrande på ett så groteskt sätt? Eller är det fantastiskt att de gör det? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka. Faktiskt så är jag alldeles förvirrad.
| Stor kärlek. |
Men en sak framkommer ändå i slutet av varje avsnitt: hur oerhört djupt dessa båda herrar älskar varandra. Hur de bakom alla kaskader av elakheter och sarkasmer bryr sig om varandra, tar hand om varandra, försvarar varandra. Det är stort och det är passionerat vackert.
Musiken som inleder och avslutar Vicious heter Never can say goodbye. Kanske är det just det som det handlar om: hur svårt det är att åldras - och i förlängningen - att ta farväl av livet. Alla vill vi vara kvar, hålla fast, aldrig släppa taget - ändå måste vi. Vilket öde det är att vara människa!
The Communards: Never can say goodbye:
Copyright: Åsa Adolfsson Wallner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar